BosseBus

Alla inlägg under januari 2013

Av Johanna - 20 januari 2013 16:11

Idag blev det en löprunda också. Fick sällskap av Therese vilket gjorde det hela trevligare! Löpning är fantastisk fysträning men också hjärngympa, man får ju inte nosa omkring som man vill när matte springer! Nu får Bosse stanna hemma och vila medan vi äter middag hos vänner.

 

Av Johanna - 20 januari 2013 13:36

Nu när temperaturen gått från -20 till bara -4 grader så kan man vara ute lite längre till Bosses glädje. Så vi tog med oss godis och boll ut i skogen.

                                                          





  







Av Johanna - 19 januari 2013 16:25

Har aldrig varit i behov av sponsring först nu. Ekonomin säger att det blir tajt med en resa till England i mars och det vore bra med någon eller flera sponsorer. Vem kontaktar man och vad har jag att ge tillbaka, tacksamhet? Personliga sponsorer så som föräldrar och vänner skulle jag aldrig kunna be om, jag är vuxen och klarar mig själv. Men om något företag vill göra affärer med mig så är jag idel öra.

Har skickat ett mail till ett antal företag i Norrtälje men också många nätsajter som säljer hundprylar eller hundfoder för att söka sponsring till oss båda som åker. Tänker att det måste finnas någon som är intresserad av att synas i Engelsk tv eller bli omnämnd i min blogg eller Malins hemsida? Tänkte köra ett bloggmarathon under Cruft´svistelsen. Vi får väl se om intresse eller bara god vilja finns?

Om någon där ute som läser detta vet mer om sponsring och har några bra tips så är denne välkommen att höra av sig!

                                                  

                                                             

Av Johanna - 19 januari 2013 14:57

Har anmält mig till lite olika kurser till våren. Tävlingslydnad, lydnadshelg och spårhelg. Senast gick vi unghundskursen hos Jenny på Hundägarskolan där jag även gick valpkursen. Det var jättebra men tyvärr går fortsättningskurserna på måndagar, nästan alla kurser man vill gå runt om i Stockholm går på måndagar? Varför?

Så nu ska jag prova på Hundskolan i Roslagen som jag hört mycket gott om. Har också anmält mitt intresse för nybörjarstart i agility på olika klubbar och skolor, få se om dagarna passar när de går igång.

Först och främst innan vi kan gå någon kurs alls där hunden behöver vara lös måste Bosse (och jag) lära sig hur man går förbi andra hundar och barn också för den delen utan att inbjuda till lek varje gång! Bosse är lite för glad för sitt eget bästa brukar jag säga - det är inte alla som uppskattar det. Så, då ska vi gå kurs! Det blir ett klipp-kort på fem gånger och jag får styra dagar och tider själv - kanon! Idag skulle vi haft första träningstillfället, vad händer. Moder natur kommer in och ser till att det blir -20 grader! Ledsen hund med köldkramp i tassar går inte att träna så det blev att boka om.   Men det är ingen brådska. Samtidigt behöver vi ju ändå träna vidare inför utställningen i England. Det blir att träna "stå" i längre stunder inomhus, lite roliga trix med klicker och bara vara.

Av Johanna - 19 januari 2013 10:51

Då var Bosse kvalificerad till Cruft´s 2013. Jag förstod inte riktigt vad det innebar men började läsa på veckan efter Stockholms Hundmässa. Mer och mer började jag förstå att det ändå var ganska stort. Man kan inte som utländsk utställare bara anmäla sig utan man blir "inbjuden" genom de olika kvalificeringsutställningar som går en gång per år i varje land i Europa. I varje ras kvalificeras två juniorer och två öppenklasshundar. Att få möjligheten att åka med hund är fantastiskt och och dröm för många. Själv är jag inte så pass inbiten utställare än att jag kan känna samma sak men kände ändå ett ansvar över att åka och representera vår ras från Sverige. Att få möjligheten och sen tacka nej kändes nästan oförskämt? Dessutom tänkte och funderade jag på om jag någonsin skulle få chansen igen.

Jag började forska kring resan, hur tog man sig till England med hund? Flyga visade sig vara uteslutet då man inte kan flyga med hund på vanligt sätt till varken England eller Irland på grund av deras regler kring införsel av djur. Då hade man behövt skicka hunden som frakt som hade kostat mellan 7-10 000 kronor! Sen hade det tillkommit kostnader för min flygbiljett, hotell, mat osv. Dessutom att skicka Bosse med ett flyg som jag eventuellt inte ens själv skulle sitta i kändes oroande. När jag googlade vidare visade det sig av andras reseberättelser att de flesta åkt bil genom Danmark, Tyskland och Frankrike för att där ta båten över till England. I England kör man vänstertrafik, att köra själv från Dover till Birmingham där utställningen går på mässan NEC kändes obefintligt!

Efter jul pratade jag och Malin mer om resan och insåg att vi missat att ansöka om ATC numret som man behöver ha på hunden för att anmäla sig till Cruft´s! Man skulle ha skickat in ansökan om ATC senast 21 december för att vara säker på att hinna!! Båda var fortfarande osäkra på om vi ens skulle ha råd att åka men vi bestämde oss för att posta ansökan dagen därpå och hoppas på att det skulle hinnas med och att pengar skulle ramla ner från himlen.

Runt nyår meddelade Malin mig om att hon avstår från att åka, det skulle bli för dyrt. Jag kände likadant och vi båda anmälde oss till utställningen i Strängnäs istället som skulle gå samma helg som Cruft´s.

Nyårsveckan semestrade vi i familjen i Järvsö och väl hemma igen fick jag mail om att jag fått ett ATC nummer!

 

Jag ångrade mig, kände att jag måste åka, detta är ett tecken. I samma veva fick vi vår bil såld, vår bil som bara stått, ingen hade velat köpa den och nu plötsligt (med ett underpris) fick vi den såld! Ännu ett tecken och extrapengar. Jag skickade in anmälan till utställningen och meddelade Malin att jag åker ändå, med eller utan henne. Jag hade även hittat ett företag som åker på utställningsresor med buss runt om i Europa, Championresor. Denna resa var överkomlig i pris OCH man slapp köra själv! Malin fick också sitt ATC nummer efter lite om och men och hann anmäla sig sista anmälningsdagen 14 januari. Även hon tog beslutet att ändå försöka komma iväg.   

Vi betalade in handpenningen till Championresor och hoppas nu att det övriga ekonomiska ska hålla. Sponsring har vi lagt ut trådar om och vi har en månads samlande och sparande på oss.

Efterforskningar kring alla vaccinationer, hundpass och rutiner pågår. Det är inte helt lätt att få svar från Engelska myndigheter, jag som trodde att Svenska myndigheter var byråkratiska! Dessutom behöver vi kolla upp vad som gäller i Danmark, Tyskland och Frankrike. MEN vi är i alla fall på väg! Cruft´s - here we come!

  

Av Johanna - 18 januari 2013 23:54

Jag hade anmält mig. Det var dags för en av Sveriges största hundutställning. 2012-12-16 var det dags för gruppen terriers att äntra hallarna. Jag vaknade taggad. Jag vaknade magsjuk!   Som tur är så kräks jag sällan, det kommer liksom andra vägen. Jag bestämmer mig för att åka ändå, packar ryggan med handsprit och slänger in en rulle toapapper i bilen för säkerhets skull. Det är snöstorm, vem ska se mig ute i vägkanten på motorvägen om jag får panik? Vältömd och matt sätter jag mig i bilen och hoppas stilla att det ska gå vägen.

Malin ska också ställa Bibbi, hon och jag hörs eftervägen, hon kör om mig och tar täten. Skönt, jag slipper oroa mig för att köra fel. Som om jag inte skulle hitta till Älvsjö, men känner mig lätt skakig och rörig i huvudet.

Väl framme försöker jag dricka lite vatten, det gungar under fötterna och jag försöker lokalisera närmaste toaletterna om det skulle trycka på. Bosse vilar i sin bur och jag har tid att gå runt lite.

Både lillasyster med pokjkvän och storasyster med sin dotter kommer för att heja på! Så roligt... men de vill inte kramas, konstigt?

Okej, in i ringen. Jag hinner tänka "jag har spritat händerna, inte kräkas på domaren, inte bajsa på mig, se glad ut, TULE". TULE kommer från ringträningarna med Saori, ska förklara: TU = Tuttar Ut, LE = Le. Så ja, tuttar ut och le!

Det går fort som vanligt, för fort och jag hinner inte fatta att vi får Excellent och till slut blir placerade på 1:a plats! Vad jag heller inte fattar förrän vi är ute ur ringen är att vi blivit kvalificerade för Cruft´s 2013, vi är svenska juniorvinnare 2012! Bosse har nu en titel, en titel! SE JV-12! Coolt!


 

Tack för fotot syrran!

När det var dags för juniortikarna så tog Bibbi hem samma sak där! Svensk juniorvinnare! Malin växte många centimeter denna dag, vad stolt hon var över sin uppfödning och det ska hon vara!

Så efter detta fanns ingen ork för shopping vilket är en av de stora anledningarna till varför man åker på hundmässan varje år, åren innan hund var det för att reka alla raser. Snabbt ut till bilen. Ingen ork. Svimfärdig. Stannade på en bensinmack och köpte vitt bröd bara för att få i mig nåt. Hemma efter lunch och i säng. Feberfrossa och sov till nästa dag. Men det var det VÄRT!

Av Johanna - 18 januari 2013 14:24

Tidigt tidigt bestämde jag mig för att jag vill arbeta med min hund, inte på samma nivå som med en brukshund men ändå gå alla vanliga kurser som valp- och vardagslydnad men också träna tävlingslydnad och eventuellt agility. Idag vill jag mer än så, projekt som ligger framför oss är tävlingslydnad, agility, spår och sök i olika former. Men något som förvånade mig var att jag skulle tycka att utställning var roligt. Frågade man mig om vad jag tyckte om hundutställningar för 1,5 år sen så skulle jag ha sagt "för töntar som sönderavlar sin ras"! MEN, det fanns ett förbehåll med att köpa en valp från Malin, hon ville att man skulle ställa ut åtminstone ett par gånger, ögonlysa och röntga sin hund. Ja, ja tänkte jag, så klart jag kan ställa upp på det och blev ändå lite nyfiken. Min kära lillasyster som också stöttade mig massor i mitt hundköp hade precis börjat ställa ut och hon älskade det så hon hade inga problem att övertala mig. Hon är lite av den typen också, brinner hon för nåt så blir det så.

Hur som helst så blev det så, en nybörjare i utställningsringen var jag men med en hund som ledde mig och visste precis hur man skulle göra. Med lite korv i fickan så stod han fint och stilla och rultade runt i ringen som sig bör.

Första utställningen var i Sollentuna, Cavaliersällskapets inofficiella valputställning 18/2-2012 och slutade med att domaren (A-L Munkvall) sa "det är ingen idé att du ställer honom, han kommer bara bli diskad". Ifrågasättande som jag är till naturen frågade jag varför. Bosses bett var visst lite trångt. Jag som inte ens tänkt hålla på med utställning blev väl hemma skitförbannad. Mest på domarens attityd men jag hade också väckt en tävlinginstinkt. Jag började läsa på om bettet och hur staffarna växer, ringde olika personer, veterinärer och pratade med uppfödare. Många var av den åsikten att han ju faktiskt var så liten, han hade ju inte växt klart på hästlängder! Jag fick rådet att pressa ut tänderna i underkäken på han lite varje kväll med mjukost på fingrarna... eeeh, jo, jag testade ett par kvällar och sen kände jag mig bara dum! Ska det vara så, så får det vara! Men jag bestämde mig för att prova ställa ut igen.

Nästa utställning en månad senare anordnade Svenska Dobermannklubben och jag hade själv inte möjlighet att ställa ut så lillasyster fick hoppa in som handler, hon skulle ändå dit med sitt monster Melker, en fantastisk Grand Danois. Utställningen gick fantastiskt. Han blev BIM med HP! Jag förstod ingenting, från diskad till nästan bäst??  


Efter detta blev man bra sugen på att fortsätta, hur kunde de dömma så olika? Så klart att domarna har olika lång erfarenhet, kunskap om rasen, tyckande och form för dagen... men ändå!? I maj 2012 ställde jag honom själv på en valputställning i Vallentuna. Vi hade tränat massor på "stå" och att följa med fint i utställningskopplet. Han var så duktig hela tiden! Han blev först bästa hane och syrran Bibbi blev bästa tik... de gick mot varandra och han blev BIR-valp med HP och med fantastisk kritik! Så häftigt! Nu var man igång!

 


Med stor tillförsikt anmäler jag Bosse till rasspecialen i Gränna till sommaren 2012. Detta blir hans första officiella utställning! Under våren-hösten går vi valpkurs hos Jenny Närfors på Hundägarskolan, det går bra och både jag och Bosse lär oss massor! Jennys valpkurs är faktiskt en väldigt heltäckande kurs, den tar oss en bra bit in i vanlig vardagslydnad med.

Väl i Gränna med hela familjen då vi passat på att göra en liten weekendresa av det hela så drar starten ut på tiden. Det är olidligt varmt och kvavt, inte bara vi utan många drar blöta handukar över sina hundar i värmen och vi väntar. Jag är samtidigt lite besviken på arrangemanget, hade hoppats på större utbud av försäljning, både i sak- och matväg. Det är roligt att se alla staffar men får samtidigt känslan av att man inte är bjuden, det är en klubb för de som känner varandra allra bäst. Hälsar på några jag känner igen från ringträningen man var på som Ssbtk anordnade på våren, men intresset är svalt.


                Utflyktbilder utanför Gränna.


När det väl är vår tur går allt snabbt och jag är förvirrad som alltid, hinner inte ens se hur domaren placerar oss eller ger oss för omdömme. Visar sig sedan när jag hämtat ut min kritik att det bara blev good. Kritiken som var åt ned negativa hållet hade med Bosses noslängd att göra. Blev förvånad men samtidigt förstod jag, hans nos ser lite lång ut på grund av hans vita blaise. Det tog inte hårt men var just som jag sa förvånande... varför tycker domarna så olika? Är han ojämn i sin tillväxt? Kanske.

Jag hade redan anmält mig till Eskilstuna i augusti så det var bara att ta sitt pick och pack och åka. Hade även anmält till en annan utställning dagen efter (minns inte vilken) som jag skippade. Detta berodde på det andra betyget good som han fick i Eskilstuna. Även här tyckte man att han var "tunn i nosen". Så jag gav väl upp mer eller mindre. Nu skulle jag lägga utställning på hyllan.

Valpkursen fortsatte och vi gjorde stora framsteg där. Bosse är ju så snabblärd, lyhörd och villig att lära! Bosse leker bra med syrrans Melker, de är bästa kompisar! Här nedan med bara ögon för varandra:


 


Men av någon anledning anmäler min lillasyster mig till Viking Line Dog Show 2012 på Eckerö. Jag följde med henne året innan hon hade ställt Melker (Jag hade för övrigt samma dag sprungit Lidingöloppet - coolt!). Jag hade inte råd, var utan jobb ett tag innan mitt nya jobb (igen) skulle starta så mina kära systrar och föräldrar bjuder mig på utställning och boende. Kul - men hur ska det gå, han får ju bara good!?


Bara resan dit är ett kapitel för sig! Min lillasyster, pojkvän och Melker ska hämta upp mig i Norrtälje på vägen till Grisslehamn. De åker i mycket god tid men på grund av köer så är de till slut ute i sista sekund. Jag stessad och väntandes hemma får ett samtal precis när de kommit fram till Norrtälje, de har glömt Melkers pass, vaccinationspapper etc. hemma i Stockholm!!! Inser att de aldrig kommer hinna dit och tillbaka igen. Men de kör i 180 tillbaka mot Stockholm samtidigt som jag försöker boka om dem på en båt från någon närmare hamn. De tar sig till slut till en Sthlm´s hamn samtidigt som jag kör i 180 mot Grisslehamn för att möta upp dem på Eckerö.

Nej, det går inte som vi planerat, de kommer inte med båten men det gör jag. Så ensam i natten kommer jag fram till ett becksvart Eckerö och ska hitta stugan de hyrt. 1,5 timme senare genom skog, åkrar och skog, är jag framme... tur att jag tog en karta med mig från båten! Syrran har bokat om och kommer med båten morgonen därpå, har missat sin utställningstid med Melker men är ändå på bra humör, vi skulle ju mysa och ha trevligt också. Bosse skulle ställas först på söndagen så lördagen ängnades åt lite rekning av utställningshallen samt lite viltspår bakom stugan.

På söndagen ska bosse ställas, inser snart att han är ganska mycket mer musklad än sina konkurrenter. Bra eller dåligt? Har inte en aning. Det slutar i alla fall med ett Excellent och en 2:a placering! Så roligt! Även i denna kritik sa man att "hade gärna set mer utfyllnad i nospartiet". Men vad glad jag var!   

 

Efter detta anmälde jag honom till ännu en utställning. Östsvenska Terrierklubben anordnade en i Stockholm november 2012.

Innan utställningen hann vi genomgå ett BPH med skott. Det var ju så roligt, syrran var med och filmade och Bosse var väldigt duktig. Jag var jättenöjd med resultatet trots att jag tyckte att han kunde fått en 1:a på skott och inte en 2:a, han rörde ju knappt en min. Lite foton:

       


Utställningsdagen var bara helgen efter BPH och jag var faktiskt lite nervös, vad skulle det bli av denna gång? Jag blev faktiskt nöjd, Very good med en 1:a placering! Har för mig att vi bara var två som fick Very good och resten av juniorhanarna fick good.

Okej, lika bra att ta tjuren i hornen och anmäla till stora Stockholm! Vad har man att förlora?? Eller?

Av Johanna - 18 januari 2013 11:25

När jag fått mitt OK från M så förstod jag att det var dags, men skulle jag våga? Vad skulle det innebära med jobb, barn och allt annat? Hur skulle jag klara av det? Hur mycket semester hade jag att ta ut? Hade jag dagmatte, hunddagis? Jag visste INGENTING!

Min chef lät mig ta semester och jag fick placera dagarna hur jag ville (trots att jag sa upp mig i samma veva), min nya chef var måttligt road men tillmötesgående med vissa önskemål om att kunna ha med valpen ibland, jag hittade en dagmatte bland mina vänner som ändå gick hemma mammaledig, min lillasyster som själv skaffade sig sin första hund året innan lovade att ställa upp och stöttade mig massor, dessutom blev jag lovad plats på hunddagiset i stan så snart valpen var stor nog. Det skulle lösa sig!

Vi åkte hela familjen och tittade på valparna igen, helgen efter om jag minns rätt. Barnen var överförtjusta trots att de tyckte att valparna blivit mycket busigare än förra gången (de var med vid första besöket). Valparna var fulla av upptåg, busade, bet i oss och somnade om vartannat.

       

Jag hade ställt in mig på en tik. Det skulle vara lättare, tikar var mindre och man skulle slippa allt testosteron. Helst hade jag velat ha Bibbi, men hon skulle stanna hos Malin. Sen hade hon två fantastiska fawnfärgade valpar också men de blev tingade snabbare än ögat. Lilla, lilla flickan Piri-Piri fanns kvar och så förstås Habanero som senare skulle heta Bosse. Tiken som fanns kvar var söt som socker men blyg. Detta gjorde mig lite orolig och vi hade ändå tidigare pratat om att Bosse var ett skönt namn på en hund. Malin stöttade oss med att Habanero ändå var en jättetrevlig individ och att det inte skulle vara något problem för oss att skaffa en hane.

När vi lämnat valparna denna gång hade vi ett par dagar på oss för att komma med ett besked, andra valpköpare stod på tur... efter mycket våndande så bestämde vi oss, vi skulle bli med hund! En hund som heter Bosse!


Kennemamman Malin var hela tiden väldigt förstående och givmild med sin tid och öppnade även sitt hem för mig i tid och otid. Jag fick besöka Bosse hur mycket jag ville, så veckorna innan vi hämtade hem honom så vad jag nog hos henne i alla fall en gång i veckan. Dessa gånger kom jag med fika under armen och fick samtidigt möjlighet att fråga massor, det är inte för inte som man säger att uppfödare inte bara ska älska hundar utan även gilla människor, de är ju lite av hobbypsykologer!   Malin hade också gått med på att låta bosse stanna ända tills han var 10 veckor gammal. Jag hade min semester inplanerad så och hon såg fördelar i att valparna fick stanna längre hos sin mamma.

 

I början av december så kom dagen då det var dags att hämta hem lilla buset! Jag hade förberett hemma hela november som om det var ett adoptivbarn som skulle hämtas hem. Sovplats, bäddar, filtar, mat, tuggben, leksaker, koppel och halsband. Bädden låg framme tom säkert två veckor och bara väntade på att fyllas av en liten varm valp! Vi packade in oss hela familjen i bilen för att åka till Malin, det handlade om en bilfärd på 10 minuter, men alldeles för långt för en valp att gå. Hemma hos Malin blev det mys med valparna Bibbi och Bosse och mamma Soya förstås, sen fika vid köksbordet och papperarbete. Massor av papper som skulle fyllas i förstås. Innan hemfärd duschade Malin Bosse och jag satte på han det nya halsbandet (som var för litet... hur mycket växer en valp per vecka egentligen)? Bosse placerades i bilburen och vi startade bilen. Han skrek och ylade hela vägen hem med bara en liten paus när vi fick stanna bilen för att akutköpa nytt halsband på djuraffären. Jag tänkte... fan, han är ju åksjuk! Men det visade sig att efter ett par åkturer så älskar han han åka bil.


Väl hemma så ställde jag ner honom på hallgolvet och han sticker iväg och undersöker allt roligt, sin bädd, köket, sina leksaker och barnens fötter. Tryggast i hela världen ser det ut som att han alltid bott hos oss! Filmade honom efter 10 minuter hemma:


 

Vad är det för blogg?


Om livet med en staffe. Här kommer jag berätta om alla våra äventyr med familj och hund och alla de aktiviteter som Bosse och jag är med om. Bosse är en Staffordshire Bullterrier som bor tillsammans med mig, min sambo och våra barn i Norrtälje.

Senaste inläggen

Kategorier

Lämna ett tassavtryck!

Något på hjärtat?

3 besvarade frågor

Vad letar du efter?

Arkivet

Datum och sånt

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19 20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<<
Januari 2013 >>>

Sidor Bosse gillar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards