Sommaren 2011, eller rättare sagt ungefär 2 år tillbaka från 2009, hade jag fastnat mer och mer för rasen Staffordshire Bullterrier. Jag läste på allt om dem, jag besökte alla kennelsidor jag tyckte verkade seriösa, jag hade mailkontakt med ett par stycken. Jag ville veta allt som går att veta. Aldrig blev jag besviken, fanns det INGET negativt med denna ras som jag mest liknar vid kanonkulor med ögon fulla av kärlek? Nej, inget negativt, bara en del fördomar. Fördomar har jag inga problem att tackla så det var bestämt! Men det var ju fortfarande bara jag som ville ha en hund i vårt liv.

Sommaren 2011 kom det sig ändå att jag bestämt mig för att när den dagen kommer som jag skaffar mig en egen hund så ska det helst vara en kennel i min närhet, gärna i Norrtälje där vi bor, men storstockholm gick också bra. Jag visste att i just Norrtälje var det ont om uppfödare av staffar så jag reagerade ganska förvånat när jag blocketsurfade en dag i början av oktober och såg att någon hade en kull staffar i Norrtälje! Vad var detta, var de renrasiga? Var det en seriös uppfödare? Hur såg föräldra djuren ut? Hälsa? Ja, massor av frågor förstås, så jag skickade iväg ett mail till Malin som hade fött upp denna kull.

Malin svarade snabbt och var professionell i sina svar, hon verkade rejäl och ärlig, valparna var födda 25 september 2011, hade friska föräldradjur och allt verkade vara i sin ordning. Jag frågade om jag fick komma och hälsa på, jag gjorde samtidigt klart för henne att jag just nu antagligen inte skulle köpa någon valp men ville lära känna en uppfödare. Jag var välkommen.

De som säger att man inte ska åka och titta på valpar har RÄTT! Jäklar vad de är goa! Fem veckor gamla och bara så mysiga, runda, varma och med ögon som fäste sig i mina... är det bara staffar som kan titta en så djupt i ögonen så länge och kärlekstörstande? SÅLD som jag var åkte jag hem och bara snattrade på som om det gällde livet... och ja, det gällde livet. Min sambo sa efter en stund de där orden "så klart du ska", de orden som han ibland tar till helt osjälviskt, de orden är något jag älskar honom för. När han ser att något är verkligen viktigt för mig så står han ALLTID vid min sida - tack M!

Första inlägget blir en tillbakablick för att komma fram till dagens datum. Hur hamnade jag här. Började skriva blogg. Om en hund. Som heter Bosse.

Jag har i hela mitt långa liv (över 30 år) längtat efter en egen hund. Precis som många andra barn förstås. Jag tjatade, inte bara ibland utan stundtals varje dag i månader - jag var ett envist barn med stort hjärta för djur, speciellt hundar. Mina föräldrar skildes när jag var fem år, pappa skaffade sig diverse hundar, blandraser, schäfrar. Han var hemlös stundvis, alkoholist med en enda sann vän, sin hund. Min första riktiga vän, Zero, en bufflig schäferhane med stort hjärta och mod. Vilka äventyr vi hade. Han försvann en dag när pappa åter fick sitta inne för något eller flera småbrott, han blev någon annans. Jag och pappa letade efter honom ett tag efter att han kom ut, men jag gissar att han redan var borta, Zero skulle ha varit ungefär 13 år då. Tänker på han än idag.

När man väl flyttade till en egen lägenhet, hade jobb, fick barn och så, så har drömmen om egen hund varit med hela tiden, men också rädslan om hur man ska klara av att ha hund. Med heltidsjobb, barn med aktiviteter och en sambo som är måttligt förtjust i husdjur över huvud taget. Har man inte växt upp med andra djur än vandrande pinnar så är det inte lätt att förstå sig på denna längtan.

Efter 10 års förhållande, tjat och nästan daglig surfning på nätet på diverse hemsidor för hemlösa hundar, Blocket, Svenska kennelklubben, kennelsidor så sa han... "så klart du ska skaffa dig en hund om det känns viktigt för dig." Jag förstod ingenting! Från att alltid fnyst åt mina övertalningstrix, himlat med ögonen åt att jag alltid kastat mig över alla hundar vi mött, bara ha sett problem och jobb framför sig så sa han nu "ja". MEN självklart med förbehållet att ansvaret låg på mig... ALLT ansvar! "Inga problem" sa jag och resan med hund tog snart sin början. Detta var sommaren 2011.

Eftersom jag varit fixerad av hundar så många år, kunde de flesta raser in och utantill och hade valt ut ungefär fem raser som skulle passa mig som person, oss som familj men också en ras med rätt attityd och energi så föll sig valet på Staffordshire Bullterrier! Sommaren 2011 blev början på något som jag hade 20 års teoretisk kunskap om men aldrig hade praktiserat på riktigt, det kändes skrämmande!