Jag har ju en hane som dessutom ligger ute till avel OM passande tik finns. Det kommer ibland förfrågningar och vissa mer intressanta än andra. Bosse är än så länge ung, egentligen kanske lite för ung, så han har inte fått "komma till" än men den dagen närmar sig med stormsteg. Jag skulle helst vilja vänta tills han fyllt 3 år så att man verkligen vet hur han utvecklat sig (även om han inte har några problem nu) men samtidigt går jag i tankar om att faktiskt kastrera honom då jag vill ha en arbetsglad hund. Han är arbetsglad - när HAN vill - när löptikarna är obefintliga. Det finns förstås inga garantier på att han blir mindre luktbenägen bara för att man kastrerar men det finns ändå en chans om detta - många jag pratat med berättar att trots kastrering i äldre dar så har de fått en bättre kontakt med sina hanhundar. Jag väljer att tro på detta, det är vad jag vill tro på.

Så på grund av detta samt viljan av att få se hur en eller två valpkullar efter honom skulle utvecklas så är det ju lika bra att sätta igång - eller? Då kan jag följa valparna 1-2 år och sen kastrera OM det inte visar sig att valparna utvecklas till alldeles fantastiska avkommor - då kan han väl paras 1-2 gånger till. Men sen får det räcka - man kan inte ha för många avkommor på sin hanhund enligt min åsikt.

Sen finns det en annan tanke som skrämmer mig - tänk om Bosse blir dyngkåt 24 timmar om dygnet när han väl fått komma till, när han vet vad han KAN få? Vet att vissa individer blir jobbigare och gnälligare efter en parning medan andra individer blir lugnare då de vet att det bara gäller under höglöpet ändå (jag hoppas, hoppas på det senare alternativet). Blir han ett as så klipper jag kulorna snabbare än snabbast!

Har ni några erfarenheter kring detta? Kommentera!

Ja - som rubriken lyder så har jag en lillasyster som just nu är oerhört uttråkad på sin fantastiskt ostimulerande arbetsplats. Dessutom är hon överkvalificerad för arbetet men har en arbetsgivare som inte ser potential i sina medarbetare utan har fullt upp med att lyckas själv i sin karriär.

Så jag fick lite pisk av lillasyster igår när jag bloggat alltför korta inlägg - stackarn sitter ju och bara väntar på stimuli från all social media hon är uppkopplad mot.

Så här kommer ett inlägg tillägnat till dig!   

Tänkte att jag ska berätta och fundera över en sak som både upprör, provocerar och ofta skapar debatt. Små hundar och deras hussar/mattar. Här om dagen när jag kom körandes hem från jobbet så passerade jag Bergsbacken som är en ganska lång och brant backe med mycket trafik. Klockan var runt 18 och jag var alltså på väg nedför. Ungefär i mitten av backen på trottoaren ser jag en kvinna stå med ena handen hållandes i sin barnvagn a´la liggmodell och i andra handen sin stora boxerhane. Barnvagnen var riktad ner mot backen och jag antar att promenaden var i den riktningen. Men hon stod stilla och försökte balansera och hålla i barnvagnen medan hon med sin andra hand höll i boxern som tydligt var intresserad av något lite längre ner i backen. Han stretade och hade sig - sådär som Bosse kan göra när han får syn på andra hundar - han bara vill fram och leka! Jo men visst! Lite längre ner i backen kommer en medelåldersman med sin chihuhuaua-liknande hund gående upp mot dem. Mannen ser på kvinnan och uppenbarligen ser hon att hon kämpar för att hala in sitt koppel så kort som möjligt för att kunna hålla emot - hon har ju sitt käraste liv i andra handen som hon för allt i världen inte kan släppa! Vad gör då den här mannen (och många andra idioter till hundägare med små "snälla" hundar). Han ler med det där leendet bara vissa kan ta till, det där leendet som betyder "stackars-lilla-gumman-varför-köpte-du-så-stor-hund-leendet". Han ler och fortsätter promenera rakt mot kvinnan med långt utsträckt koppel och sin lilla hund längst ut i detta stretandes mot kvinnan. TACK för att du underlättade hennes situation.... TACK! Hur tänkte han nu -tänk om Boxern varit aggressiv och ätit upp hans lilla älskling? Tänk om Boxern slitit sig och sprungit ut på den väl trafikerade vägen och blivit överkörd? Tänk om kvinnan i sin panik tappat barnvagnen med det lilla spädbarnet i??!! Vad tänker han med!!??? Jag hinner tyvärr inte se fortsättningen då jag passerar med bara några sekunders blick på detta men jag kan inte låta bli att bli förbannad och irriterad. Funderar på detta flera gånger samma kväll och dagarna efteråt - vad är det med många småhundsägare - varför vill inte de ta ansvar för sitt hundägande? Varför visar de ingen respekt för andra hundägare? För visst drar jag alla över en kam - men MIN erfarenhet visar att de flesta småhundsägare är precis likadana tyvärr! (Glöm inte att det är MIN erfarenhet - inte sanningen för alla).

För den som läser detta och inte alls förstår hur den här mannen skulle ha betett sig för att underlätta för kvinnan, för att visa respekt för hennes situation - hon hade uppenbarligen en stark hund i kopplet som var mycket intresserad av andra hundar... och detta är självklart något hon behöver jobba med (precis som jag med Bosse), men hur jobbig hund hon än har så behöver man inte försvåra situationen ytterligare! Mitt förslag till just denna situation hade varit att helst passera i en vid båge (vilket kan ha varit svårt då trottoaren var smal) eller helt enkelt plockat upp sin lilla hund i famnen och frågat om det går bra att passera. Visa respekt för fan!!

När jag möter människor ELLER hundägare med sina hundar i smala passager som stigar eller trottoarer så frågar jag alltid om hur de vill att vi passerar varandra (eftersom jag har en ivrig tonårskille i kopplet), OM jag inte har en möjlighet att passera på större avstånd.

På något sätt verkar det vara accepterat att även andra bekymmer i andra änden av kopplet om man har en liten hund. Det verkar okej att hunden gör utfall och skäller mot andra hundar. Det är okej att de drar i kopplet så att de nästan svimmar av syrebrist. Det är okej att de hoppar upp på byxbenen på allt och alla de möter. Det är okej att de bits lite... ja, vissa tycker det är okej... det blir ju inga stora skador (och polisanmäls inte heller). Det är mycket som är okej - men ve den större hund som säger ifrån! DÅ är det plötsligt ett stort problem.

Ja men ha era små hundar precis som ni vill - men utsätt inte större hundar och dess ägare för era misslyckade uppfostringsförsök - gör inte det! Visa respekt för er omgivning!

Nu har jag en väninna som köpt en sån där liten chihuahuaua-liknande sak.   Jag är jätteglad för deras skull, att ha hund i familjen är fantastiskt! Det ska vara roligt att ha hund. En lydig och trygg hund är en rolig hund att ha. Ett av mina första tips till henne blev (hon har ingen hunderfarenhet sen tidigare) att låtsas som om hon hade en stor schäfer i kopplet. Jag tror och hoppas att hon anammat detta. Man kan inte dalta med hunden bara för att den är liten - det är en hund hur som!

Detta gör att jag också kommer att tänka på alla rasegenskaper vi tillskriver våra hundar. Visst har de spcefika rasegenskaper men vissa tycks glömma att hundarna i första hand är just HUNDAR! Ett inlägg på facebook jag följde ett tag handlade om staffar (förstås) där man beskrev att en staff ska vara så trygg och stabil, så fruktansvärt intresserad av sin omgivning att de inte behövde någon social- eller miljöträning alls. Det räcker med att de bara får vara med sin familj, gå på promenader, hänga med på utflykter etc. DET är ju lite av social- och miljöträning. Jag håller med om att staffar är lättare här än kanske vissaandra raser som är mer reserverade osv. MEN - staffar är också i grund och botten hundar! Även de behöver vägledning, stöd, uppmuntan för att klara av människovärldens utmaningar. Sen är det olika från individ till individ. Men tro inte att du har något annat än en HUND i kopplet!

Några kommentarer på detta?