Hundägare är ett speciellt folk, på gott och ont och jag är inte undantaget. Ibland gillar jag djur mer än människor. Men jag gillar hundfolk, rätt typ av hundfolk - varför inte, vi har massor av gemensamma samtalsämnen och samma intresse! Spontant börjar man prata med andra hundägare på promenader och ibland får man en ny vän på köpet!

I dagarna har jag läst några inlägg på facebook och även hittat en blogg som beskriver fantastiska möten med andra hundägare. Ett möte som jag själv känner igen beskriver en tjej på detta sätt:

Hon har själv en en hund som har problem med hundmöten men jobbar stenhårt varje dag på detta. Hunden har idag gått från att alltid göra utfall till att bara morra lite ibland. Vilket jobb hon lagt ner, jag blir så imponerad. Hon berättar om ett bra möte där hunden morrade lite men att hon då frågade den andra hundägaren om hon fick gå förbi några gånger till för att träna - och det gick bra. Denna hundägare var så hjälpsam och förstående trots att han själv hade en hund som uppförde sig exemplariskt.

Den här typen av möten med hundägare har jag också haft. Man har kännt att "det här gick ju tokigt" och frågat om vi kan träna en kortis - och det har mottagits bara positivt. Även andra hundägare med sina problematiska hundar har frågat mig det samma och jag har ställt upp. Det är alltid bra att kunna träna i vardagen och dessutom under kontrollerade former.

MEN ibland möter man oförstående hundägare - jag kallar dem idioter. För de är just själviska jävla idioter - ursäkta språket. Det kan vara de som själva har utåtagerande hundar som inte drar in kopplet alls när de passerar... men ännu värre är de med "snälla" hundar som inte tar avstånd alls trots att jag själv visar och påtalar att jag har en hund som behöver lite avstånd. Dessa självgoda hundmänniskor har jag svårt att tycka om!

En speciell händelse för nån månad sen gör sig påmind. En kvinna med en husky kommer gåendes bakom oss i rask takt. Hon har dragbälte, friluftskläder och hela kitet. Hunden i lång lina. Jag tänker först, "bra, hon har koll på läget". Men när hon närmar sig så tar jag avstånd och går till andra sidan gångbanan och pratar med Bosse och har godis för att hålla kontakt och skvallerträna... jag inser att hon inte kommer sakta ner utan bara dundra på.

Vad gör hon då? Hunden är självklart intresserad av Bosses doft och byter sida han med... vad gör hon då? Jo hon följer hunden och tar riktning rakt mot oss! Med bara någon meter mellan våra hundar får jag dra Bosse till mig och byta sida snabbt... och stå stilla tills de passerat. Bosse har ju då förstås tappat kontakten och drar och sliter mot hunden (ren nyfikenhet - ingen agg). Jag hade sån lust att bara skrika åt henne men står bara där och blänger surt. Hennes min, hur var den? Jo, hon var riktigt nöjd över sin fina hund som kunde strunta i Bosse och bara raskt gå vidare. Hon flinade brett mot oss och man riktigt såg i hennes ögon som sa "jobba på du med din hund din stackare". Jag blev så arg på henne. Hon märkte att jag jobbar med min hund på dessa möten, hon förstörde det mötet med flit för att glänsa med sin hund och hon erbjöd sig inte ens att hjälpa mig! Jävla kärring!

Vid sådana tillfällen känner jag att människor har väldigt lite värde för mig. Djur är så mycket lättare. De visar varandra respekt på ett sätt som människor inte klarar.

Jag hoppas att jag slipper fler sådana möten och vill verkligen fortsätta fokusera på alla de bra möten som sker. För det finns många som vill hjälpa andra hundägare - ni är guld värda!