Något jag ibland funderar över är hur långt jag skulle gå för att hålla min hund vid liv - alltså om han blev gammal, sjuk eller skadad. Hur självisk skulle jag vara? Eftersom jag ännu inte behövt vara med om detta är jag självklart okunnig i den mening att jag inte har egen erfarenhet att tala om - men jag hoppas att jag tänker likadant i framtiden som nu när jag säger att allt för många hundägare håller kvar sina vänner vid liv alldeles för länge - till nackdel för hundens välbefinnande.

Blir hunden skadad får jag hoppas att jag möter en veterinär som inte är velig i sitt utlåtande utan faktiskt kan råda mig till ett vettigt beslut. När min hund blir så gammal att han börjar halta, ha ont eller blir blind och döv - då får han gå. Han ska inte stanna hos mig som någon kuddvärmare bara för att jag tycker mig se en glimt av glädje i hans viftande svans då och då.

Jag blir uppriktigt sagt ledsen när jag ser gamla hundar halta fram, med oklippta klor, trötta ögon med sina ägare som vägrar släppa dem vidare. Jag får lust att både skrika och gråta. Det är inte värdigt!

Sen finns det alla dessa gråzoner med hundar som blir sjuka, får allergier - allt beror ju så mycket på hur sjuka de blir. Men om jag ska försöka hitta någon mittenväg genom gråzonerna så får jag en känsla av att man även vid dessa fall sliter alldeles för länge med att hålla sin älskling kvar. En hund som resten av livet ska gå på kortison, inte kan leka utomhus i gräset, alltid går med sockor på tassarna för att inte klia sönder sig (det kliar ju ändå!) eller måste till veterinären var och varannan vecka för behandling - är det värdigt för ett djur? Mår hunden bra? Är det verkligen roligt att ha hund då? Näe - det är inte roligt (och det är det ju inte alltid normalt sett heller...) och hunden känner ju av din oro, din nedstämdhet och ängslan. Du dammsuger varje dag, köper luftrenare, smörjer och tvättar din hund dagligen - ska det vara så att ha hund - är du lycklig? Är hunden lycklig?

Jag blir ledsen när jag läser på forum för t.ex allergiska hundar. Man söker efter nya metoder för att hjälpa sin vän - men inte ens veterinärerna har kunnat hjälpa. Ändå ska man fortsätta låta sin hund plågas medan man letar efter en lösning - ett mirakel?

Jag är inte hjärtlös, jag förstår att man vill göra ALLT för sin älskling... men ALLT kanske är just att befria sin vän från plågorna så snart det bara går? Man kan inte vara självisk i dessa fall - men allt för många har sina hundar enbart för sin egen skull. Hunden litar ju på att du ska ta rätt beslut när tiden är inne - då måste vi hundägare ta vårt ansvar och faktiskt ta det beslutet även om det känns onaturligt för en människa - men faktisk - det är den största kärlekshandlingen för ett djur som lider.