Sista heldagen, bättre väder och till och med lite sol - men vad det blåste! Gissade att det skulle blåsa på riktigt ordentligt även uppe på högre höjd, det var bara att bita ihop, idag skulle vi till Norge och ta oss upp på Båthusberget! Åt min grötfrukost, såg till att Bosse fick i sig mat och vätska och packade för avfärd. Hade läst i diverse broschyrer och på hemsidor att man skulle köra mot Elgå för att sen stanna och parkera vid Djupsjövollen. Inte så svårt va? Sträckan skulle vara ungefär 15 km från Grövelsjön med bil.

Humöret var i alla fall på topp då vädret var med mig! Bosse fick dragselen att ha på sig istället då jag såg att han fått lite skavsår från den andra selen från gårdagens tur. Startade bilen och höll koll på kilometervisaren så att jag inte skulle missa parkeringen. Riksgränsen passerades utan bekymmer, fick ingen möjlighet att visa upp några pass här inte.

Stannade efter ca 10 km då jag på höger sida såg en parkering och en grupp traillöpare som var på väg att ta sig ut i vildmarken. Tänkte om jag redan var framme? Frågade en av ledarna, som för övrigt var norsk, och fick veta att jag hade en bit kvar, skulle svänga vänster mot Elgå och sen hålla utkik efter en stor parkeringsplats på min vänstra sida och kom jag fram till en sjö hade jag åkt för långt. Visserligen har jag svårt att förstå både danska och norska men jag tyckte att han pratade väldigt tydligt. MEN det där med stor parkering på vänster sida fanns aldrig! Ingenstans kunde jag hitta en STOR parkering, bara några enstaka parkeringsfickor i min mening innan jag nådde sjön för typ 5:e gången! Jag körde fram och tillbaka mellan sjön och Elgå-skylten säkert fem gånger! Började misströsta... skulle det här göra att jag missade vandringen? Var var Djupsjövollen-skylten för i bövelen!!?? 

När jag för sista gången åkte tillbaka mot Grövelsjön igen, efter typ 40 minuters irrande, så såg jag en bil svänga in mot Elgå precis i korsningen och jag grep tag i ett sista halmstrå och vevade ner rutan. Kände nästan tårana bränna under ögonlocken av ilska blandat med uppgivenhet. Bilen såg min nervevade ruta (och kanske min desperata blick) och stannade - tack gode!! Inte mycket bilar här uppe inte. De två damerna i bilen var hemma i området och den ena pratade svenska! Tjohooo! Hon visste precis vart jag skulle och jag skulle följa efter dem. Tack tack tack!

Efter en kort tur stannar de vid den andra "parkeringsficka" (den större av dem) och berättar att här börjar stigen mot Båthusberget. Hon hade gjort den turen ett par gånger. Jag tackade så mycket och den gölliga damen bad mig ta det försiktigt och hålla i mig med tanke på blåsten. Ropade efter mig att ha en god tur! Ibland händer det att man träffar änglar! 

Parkera bilen och steg ur... förbannade broschyrer och hemsidor för att de tydligen har noll lokalkännedom! Räknade ut att jag åtminstone kört 20 km och skylten vid "parkeringsplatsen" talade om att detta var Båthussjöbua! Den norske traillöparen kunde jag ju inte bli arg på, i hans värld var denna lilla parkeringsficka kanske en stor parkering? Allting är relativt...

Hur som helst så var leden inte uppmärkt på något sätt men ändå mycket enkel att följa då den var väl upptrampad och synlig. Redan när vi gått några tiotal meter kunde vi se Båthusberget.

Turen är beskriven som en heldagstur tur och retur på ca 10 km och man börjar med att gå upp i dalen på södra sidan om berget om jag förstått det hela rätt. Sen kan man gå upp ända till toppen när man rundar berget på västra sidan. Men det gjorde jag aldrig, kände mig alldeles för ensam... tänk om jag ramlade eller gjorde mig illa... det var verkligen dött på människor där uppe. Dessutom blåste det ju sjukt mycket!

Ganska snart får vi följe av ett gäng renar! De är så nära och jag hörde dem inte ens komma! Häftig upplevelse. Bosse blir helt galen! Han som inte brukar bry sig om andra djur alls på det sättet ska absolut fram till renarna och drar omkull mig! Jagblir så ARG på honom! Slår mig blå på skenbenen och bara skriker rakt ut... tur att vi var ensamma där ute i skogen!

Bosse fortsätter spana efter renarna och bryr sig INTE om mina svordomar...

Efter ett tag viker stigen av mot två olika håll... men what!? Hur ska jag nu veta vilken stig vi ska ta? Jo, vänta det sitter en skylt på trädet! En väldigt informativ skylt...

På riktigt!? Är det här norsk humor? Aja, bara att chansa, tar den högra leden. Upptäcker efter en stund att den inte var rätt. Går tillbaka och tar den vänstra istället. Lite extra motion har väl aldrig skadat.

Sen börjar det bli lite stigning och man får känna att man lever igen. Skön mjölksyra i benen och blåsten tilltar ju högre upp vi kommer.

Uppe!!

Väl uppe i dalen blåser det på rejält men utsikten är riktigt fin! Vi knatar på vidare i blåste och kommer till slut fram till sjön. Hade det varit en varmare dag hade man säkert kunnat doppa sig!

Hittade en lite grop och lä. Det började regna lite smått men det gick över efter en kort stund. Bannade mig själv ännu en gång över att jag glömde ta med Bosses täcke. Åt min lunch, läste lite och funderade över varför heldagsturer i mina ögon var mer som halvdagsturer? Kan det vara så att jag går för fort och inte hinner stanna upp och njuta tillräckligt? Eller utgår man från vandrare med något sämre förutsättningar? Jag har ju förvisso diskbråck så jag har väl inte de bästa förutsättningarna heller? Skulle vilja förstå detta... i mina ögon är Båthusberget en halvdagstur. Fast så klart... om man stannar en timme för lunch, kanske en timme för mellis någonstans så blir det ju en längre tur... i tid i alla fall.

Aja, det var dags att packa ihop och röra sig tillbaka. På vägen tillbaka innan det gick nerför igen såg vi några fler renar på avstånd. De är så fina! Bosse satt länge och tittade efter dem...

Nere igen hade vi fortfarande inte sett en enda människa, däremot en söt padda... eller groda? Bosse var mycket intresserad...

Framme vid bilen igen såg jag att där plötsligt stod fyra bilar till. Men var fanns människorna... jag hade då inte mött någon? Konstigt. Kanske det fanns nåt spännande på den där stigen som vek av till höger ändå? Nöjd över turen satte jag mig i bilen och vi åkte tillbaka mot Grövelsjön. Såg några till renar... norska renar som jag ropade hejdå till!

Tillbaka i Grövelsjön hade jag massor av krafter kvar och solen kom fram mer och mer så en till kortare tur var väl på sin plats? Hade hört att Silverfallet skulle vara en mysig plats.

Startade från Sjöstugan i Grövelsjön. Sträckan skulle vara ca 6 km tur och retur så det var ju precis lagom. Första biten var spångad för att sedan övergå till vältrampad stig. Träffade på fleravandrare med hundar och man såg att detta var en populär tur. Solen sken emellan molnen till och från och spontant kändes den här turen som den bästa hittills! Hur påverkad av vädret blir man egentligen?

Grövelsjön bakom mig efter första stigningen:

Vi knatar på....

Börjar närma oss....

Framme vid Silverfallet... mysigt!

Bosse dricker lite vatten innan vi går vidare mot Olåns vindskydd. Framme vid vindskyddet ångrar jag att jag inte tagit med nåt att grilla. Hade varit supermysigt ju! Får bli en annan gång om jag besöker Grövelsjön igen. Dricker i alla fall en varma koppen innan vi drar vidare.

Vi går vidare mot Grövelsjön igen härifrån och bara njuter av solen som nu värmer våra ryggar. Bosse kämpar på och har nog fått sig riktigt bra träning av allt gående i kuperad terräng!

Vi stannar upp och vilar fötterna och njuter av utsikten...

Snart framme...

Framme vid vid sjöstugan och Grövelsjön...

I stugan väntar vila... och det gör vi, i solen på verandan först och sedan framför brasan inomhus och bara smälter helgens intryck!

Bosse trött...

Så här i efterhand så borde jag bytt dag på Båthusberget och Storvätteshågna... eller kanske till och med stannat inomhus när det var regn och dimma - finns ju ingen mening med att göra en topptur i dimma, poängen är ju att se utsikten liksom!? Man hade eventuellt kunnat ta en kort halvdagstur i närheten av Grövelsjön? En annan sak jag MÅSTE lära mig är att läsa karta och kompass! Det är ju bara pinsamt! Tredje och kanske viktigaste lärdomen... frystorkad mat smakar gott under en tur... men INTE i stugan på kvällen! Ta med alternativ mat!!

Nöjda över dagarna i Grövelsjön packar vi ihop allt söndag morgon och reser våra 6,5 timme tillbaka mot Norrtälje. Bosse tittar inte upp i sin bur en enda gång! Han sover hela vägen hem... tack Grövelsjön!

Nästa utmaning blir Höga Kusten kommande helg! Där har jag bara sprungit/snabbvandrat en gång men denna gång blir det att heja på de andra deltagarna i Höga kusten trail och själv vandra med Bosse under tiden. Håller tummarna för fint väder!