Bosse finns inte hos oss mer. Det gör ont. Jag har ett hål i mitt bröst och gråten verkar aldrig sluta, tårarna är oändliga. Vi sörjer dig!

Många frågar vad som hände och jag berättar här kortfattat. Det är en historia som är allt för vanlig men för oss chockartad. Jag har svårt att acceptera att min friska hund på 5 år ska försvinna från oss så plötsligt av en så onödig handling som att man kastat sina grillrester i naturen. 

Tyvärr hade Bosse fått i sig en majskolv på någon av våra promenader vid okänd tidpunkt. Jag märkte aldrig detta. Detta blev hans olycka.
Vi märke först att han verkade magsjuk då han kräktes, efter någon dag blev han mycket hängig och ville inte äta när jag försökte få honom på skonkost efter fastan. Att Bosse inte vill ha mat är en varningsklocka... eller va... Han hade aldrig diarré heller så nu förstod jag att något var mycket fel.

12 juli lämnade jag in honom till Roslagens smådjursklinik klockan åtta på morgonen. Han kom aldrig hem efter detta.
På kvällen när vi tror att vi ska få hämta hem honom har han hastigt blivit sämre och vi blir rådda att lämna honom på Albano i Danderyd.
Han är så trött och har så ont att jag får bära honom den korta biten till bilen. Jag kör, dottern sitter i baksätet med honom. Han blir sen inskriven där snabbt.
På kvällen ringer veterinär och säger att operation blir nödvändigt. På natten får jag veta att operationen gått bra men att tarmarna tagit mycket stryk. Fick veta då att det var en majskolv som suttit fast i tunntarmen.
13 juli verkar han må ganska ok men behöver sen ännu en operation natten mellan 13-14 juli och man avlägsnar ca 30 cm tunntarm. Mycket vätska i buken och stora inflammationer.
14 juli ner veterinären oss att hälsa på Bosse, hon ser att chanserna för överlevnad är små. Jag och dottern åker dit. Han blir ändå glad att se oss men orkar inte resa sig. De ger honom plasma som en sista åtgärd att bli bättre.
Det blir sista gången min dotter pussar på honom...
På natten mellan 14-15 juli klockan 01.32 ringer veterinären och berättar att han förlorar mycket vätska och att de inte längre kan hjälpa honom med smärtan. Jag slänger mig i bilen för att vara med vid hans sista andetag.
15 juli ungefär en timme efter samtalet ligger vi i sked, min och dotterns tröjor är med för att han ska känna vår doft. Jag viskar alla våra namn, att vi älskar honom, om allt roligt han gillar och mat han älskar och att Melker väntar på honom på andra sidan... Jag tror att han förstår, han blir tyst en stund i all smärta.
Sen är det dags. Först att somna. Sen att inte komma tillbaka.
Låg bredvid honom en stund efteråt och först då lät jag mina tårar blöta ner hans päls... saknaden är oändlig. Jag är sönder. En del av mig fattas. Vårt hem är skadat. Allt jag känner är ett hål i mitt hjärta.

Älskar dig i evighet min Bosse bus!

Hejdå vännen