BosseBus

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Johanna - 16 juli 2017 19:32

Bosse finns inte hos oss mer. Det gör ont. Jag har ett hål i mitt bröst och gråten verkar aldrig sluta, tårarna är oändliga. Vi sörjer dig!

Många frågar vad som hände och jag berättar här kortfattat. Det är en historia som är allt för vanlig men för oss chockartad. Jag har svårt att acceptera att min friska hund på 5 år ska försvinna från oss så plötsligt av en så onödig handling som att man kastat sina grillrester i naturen. 

Tyvärr hade Bosse fått i sig en majskolv på någon av våra promenader vid okänd tidpunkt. Jag märkte aldrig detta. Detta blev hans olycka.
Vi märke först att han verkade magsjuk då han kräktes, efter någon dag blev han mycket hängig och ville inte äta när jag försökte få honom på skonkost efter fastan. Att Bosse inte vill ha mat är en varningsklocka... eller va... Han hade aldrig diarré heller så nu förstod jag att något var mycket fel.

12 juli lämnade jag in honom till Roslagens smådjursklinik klockan åtta på morgonen. Han kom aldrig hem efter detta.
På kvällen när vi tror att vi ska få hämta hem honom har han hastigt blivit sämre och vi blir rådda att lämna honom på Albano i Danderyd.
Han är så trött och har så ont att jag får bära honom den korta biten till bilen. Jag kör, dottern sitter i baksätet med honom. Han blir sen inskriven där snabbt.
På kvällen ringer veterinär och säger att operation blir nödvändigt. På natten får jag veta att operationen gått bra men att tarmarna tagit mycket stryk. Fick veta då att det var en majskolv som suttit fast i tunntarmen.
13 juli verkar han må ganska ok men behöver sen ännu en operation natten mellan 13-14 juli och man avlägsnar ca 30 cm tunntarm. Mycket vätska i buken och stora inflammationer.
14 juli ner veterinären oss att hälsa på Bosse, hon ser att chanserna för överlevnad är små. Jag och dottern åker dit. Han blir ändå glad att se oss men orkar inte resa sig. De ger honom plasma som en sista åtgärd att bli bättre.
Det blir sista gången min dotter pussar på honom...
På natten mellan 14-15 juli klockan 01.32 ringer veterinären och berättar att han förlorar mycket vätska och att de inte längre kan hjälpa honom med smärtan. Jag slänger mig i bilen för att vara med vid hans sista andetag.
15 juli ungefär en timme efter samtalet ligger vi i sked, min och dotterns tröjor är med för att han ska känna vår doft. Jag viskar alla våra namn, att vi älskar honom, om allt roligt han gillar och mat han älskar och att Melker väntar på honom på andra sidan... Jag tror att han förstår, han blir tyst en stund i all smärta.
Sen är det dags. Först att somna. Sen att inte komma tillbaka.
Låg bredvid honom en stund efteråt och först då lät jag mina tårar blöta ner hans päls... saknaden är oändlig. Jag är sönder. En del av mig fattas. Vårt hem är skadat. Allt jag känner är ett hål i mitt hjärta.

Älskar dig i evighet min Bosse bus!




Hejdå vännen 


Av Johanna - 11 december 2016 18:37

Bosse har aldrig tidigare uppskattat nederbörd, varken i form av regn eller snö. Men idag busade han verkligen i snön. Det var i och för sig bara nollgradigt och lagom med snöfall.
För övrigt har han blivit riktigt dåligt aktiverad på senaste tiden då jag både arbetar och studerar... stackarn! Blir en lucka i jul på något lugnare veckor så då ska det bli både löpning och längre promenader!

Av Johanna - 25 september 2016 09:40

Idag är ingen vanlig dag för idag är det Bosses födelsedag! Hurra hurra hurra!


5 år idag och det firar vi med att heja på lillmatte när hon spelar fotbollsmatch och en extra god middag ikväll med favoritingredienser som ägg och banan!

Vi älskar dig!

Av Johanna - 21 september 2016 12:44

I måndags när Bosse hade sitt anfall skulle jag ha tränat egentligen. Men så klart ville man bara hem till sin gulle. Men igår kväll tog vi tillsammans en löprunda istället. Så värt! Skön löpning och kul att kunna göra det ihop!


 

Idag hade vi en bokad tid hos specialister på Albano för att utesluta andra sjukdomar. Eftersom Bosse inte haft så många anfall och med långa pauser emellan så är jag inte jätteorolig men det är ju bra att kolla upp det i alla fall. De var superproffsiga, tillmötesgående och gulliga på Albano. Notan blev dyr men det kostar ju miljoner att ha husdjur... så det är bara att bita ihop! Bosse är ju försäkrad så man får ju lite tillbaka i alla fall. Däremot gjorde vi ingen MR-röntgen - det hade kostat mig typ tiotusen kronor efter att försäkringsbolaget hade betalat sitt! Sjukt! Samtidigt känns det inte som att det behövs i detta skede.

Vid inskrivningen vägdes Bosse och han var nu nere på 17 kg! Wow - äntligen är han slimmad som en hund bör sig vara! Tror att receptet har varit att plocka bort märgbenen (som han fick nästan dagligen förut) samt motion. Märgben får han ju fortfarande men högst en per vecka. De sa att han vid senaste besöket hos dem (när katten från helvetet hade rivit honom över ögat) vägde typ 19 kg!! Så det var ju en superbra förbättring!


2014


     


2016


 


Skillnad va? ;)


Hur som så togs det blodprover, kändes, klämdes och kollades. Om en vecka får vi se om blodproverna visar på nåt annat. Om de visar sig vara bra så är det ju ännu ett tecken på ep. Vi får hålla koll, ta tid på eventuella fler anfall och gärna filma dem om vi kan enligt veterinären.


Bosse var jätteduktig även om han inte är jätteförtjust i att bli stucken i så vi åkte och badade (badade Bosse) på vägen hem. Stannade vid Gillfjärden och bara busade en stund! Bosse blev lycklig!


                 
 

                         



Värma sig lite på bryggan också....


         


Det blev en bra start på dagen trots den lite läskiga veterinären....   

Av Johanna - 19 september 2016 20:32

Idag hände det som jag varit orolig för sen min sambo berättade om det konstiga anfall Bosse hade för ca ett år sen då jag låg på sjukhuset för min blindtarmsoperation... ännu ett anfall!

Förra året, runt september, låg jag på sjukhuset då jag haft lite ont i magen... eller höftböjarmuskeln tyckte jag mer själv... Det visade sig vara blindtarmsinflammation och jag fick inte åka hem. Suck! När jag kom hem dagen efter berättade min sambo att Bosse betett sig underligt. Bosse hade legat i soffan och sett ut att sova och sen börjat sparka som i sömnen och plötsligt rest sig upp och börjat skälla hysteriskt med fragda och skum i hel amunnen. Han verkade inte känna igen sambon eller barnen. Efter någon minut var han sig själv igen men dock något ynklig och ville bara vara nära. Sambon trodde att han även kissat en skvätt i soffan. Det kunde ha varit saliv också?

Idag straxt efter lunch ringer min son och jag kan höra Bosse skälla som en tok i bakgrunden. Till saken hör att Bosse skäller väldigt sällan. Han undrar vad han ska göra för Bosse beter sih jättekonstigt och det första som slår honom är att Bosse fått rabies (ja tonåringar). Bosse skäller och har fragda kring mun och kinder. 

Eftersom jag läst tidigare att det är bra att få med anfall på film så säger jag kort att ta det lugnt, låt Bosse vara och va dig själv... men filma! Vi lägger på och sonen ringer upp efter några minuter då allt är över. Berättar att Bosse var nerkissad och törstig efteråt. Min son torkar upp kiss från mattan och Bosses ben och mage... han sköter det hela så bra. Stolt mamma!

Väl hemma får jag se filmen och förstår att själva skällandet och Bosses känsla av desorientering måste ha kommit direkt efter ett ev. krampanfall. Sonen hade reagerat på att Bosse inte kom fram direkt när han steg in genom ytterdörren men tänkte att han var med mig på jobbet. Han gick upp på sitt rum och sen hörde han skällandet. Kanske låg Bosse och krampade när sonen steg in? Det kan vi inte veta...

Nu börjar vissa andra händelser falla på plats. Jag har ett par gånger senaste året hittat kissfläckar på mattan och undrat över detta då Bosse ju är rumsren. Jag har bortförklarat det med att det måste ha varit nån som spillt nåt. Men när jag nu tänker efter så kan det ju ha varit så att Bosse haft en ep-anfall när vi inte varit hemma? Stackarn!


Film på skällande Bosse (han skäller ju typ 2,5 minut på film och innan det har han säkert skällt i nån minut:



 

Det blev i alla fall att kontakta båda uppfödarna med valpar efter Bosse samt Bosses uppfödare för att extrakolla hur hans kullsyskon har det. Vi har inte hört nåt förut men bra att kolla en extra gång. Ena kulle valpar är ju kärnfriska men de bör ju absolut inte avlas vidare på för säkerhets skull. Den andra kullen har ju två av valparna redan insjuknat i... en är avlivad. Så ledsamt! 

Man kan bara vara efterklok! Nu med facit i hand kan jag bara säga: AVLA INTE på hanhundar under 5 år! Även tikar bör man vänta med längre än vad man idag gör... uppfödare har för bråttom... och det hade jag med. Känner mig oerhört skyldig! Sen hade det så klart ändå kunnat hända om jag väntat tills Bosse var tre eller fyra år... han fyller ju fem nu på söndag! Men det är inte värt detta. Hundar som mår dåligt och ägare som förlorar sina familjemedlemmar!

På onsdag har vi fått tid på Albano djursjukhus för att ta blodprover mm för att utesluta allt annat. Vissa sjukdomar kan ju framkalla anfall, t.ex borrelia, TBE, virussjukdomar, hjärnskador mm. Sen blir det att börja skriva ner fortsatt anfall med tider mm... även när vi hittar kiss på golvet är ju värt att skriva upp. Än så länge är ju detta milda anfall och de infaller ju sällan så då behöver man inte sätta in medicin. Vi får hoppas att det stannar där. Håller tummarna!


Puss på nosen älskade vän!



Av Johanna - 13 september 2016 06:00

Hej hopp i lingonskogen! Jag har kommit igång smått med löpningen igen efter mitt diskbråck och Bosse älskar att springa i skogen. Så klart det blir traillöpning då och eftersom vi har Roslagsleden bakom knuten så passar det ju bra att dra av några kilometer där.

I söndags blev det 40 minuter i skogen. Så roligt! Bosse busar verkligen av sig där.


       


Det går fort ibland...



 


Annars blev helgen mest slappa och titta på när lillmatte spelade fotbollsmatsch...


     

Av Johanna - 6 september 2016 06:15

Då har vi passat på att vandra i Skuleskogens nationalpark då sambo och vänner tog sig igenom Höga Kusten Trail! (www.hogakustentrail.se samt www.fattigmansboxen.bloggplatsen.se)

Vi hejade så klart på alla deltagare och langade korv med bröd och dryck till våra nära och kära! Jag och Bosse sällskapade med två vänner... med mycket längre ben än vi har så det blev en svettig vandring!

Vi startade i Entré Syd för att ta oss norrut till Slåttdalsskrevan och Tärnättvattnen där vi planerade att grilla.


 


Vi hade hört att denna sträckning var den tyngsta men också den mest dramatiska och häftigaste. Uppe på Slåttdalsberget och i skrevan hade jag ju varit förut då jag körde Höga Kusten Trail förra året. Det är verkligen en magisk plats! 

Jag var lite orolig för underlaget av sten och en del klättring. Hur skulle det gå med hund? Vi planerade att skippa Slåttdalsberget och runda det istället för att heja på deltagarna en första gång vid skrevan och sedan på deras tillbakaväg vid sjön Tärnättvattnen. Men vi glömde bort oss och befann oss ganska snart på väg uppför Slåttdalsberget ungefär samtidigt som de första löparna började dyka upp bakom oss.


På vägen dit... underlaget varierar minst sagt!


               


 

      


Uppe på Slåttdalsberget!


                        


Vägen ner var riktigt jobbig och lite otäck med hund och stor rygga. Det gör jag nog inte om. Men tur att man har en modig hund som inte backar för nåt. Han tog sig ner med lätthet och bekymrade sig varken för höga höjder, underlag eller att han nästan kilades fast mellan två klippblock en gång!

Vid Slåttdalsskrevan tog vi en paus och heja in våra vänner. De hade nu sprungit ca 10 km i eländig terräng!


   


Bosse blev lite stressad av alla löpare och en del hundar på plats som passerade så han lät så där som bara staffar kan låta! Fick höra senare att han hördes på långa vägar och det var få som kunde gissa att det var en hund! Haha! En kille som passerade oss sa dock att han förstod att det var en staffe flera kilometer bort!   

Dags att ta sig genom skrevan och till vår uttänkta grillplats!


     


Väl framme fick Bosse njuta av vattnet i sjön! 


           


Tärnättvattnet är helt klart värt ett besök! Fin sjö, badmöjligheter, övernattningsstuga, grillplats, dass och bara vackert!


             

   


Vi grillade och heja vidare på deltagarna som nu passerade på vägen tillbaka. Nu hade de sprungit ca 20 km och var rätt sugna på korv, i alla fall en del av dem. Bosse var glad när någon inte orkade äta upp... då vart det fest! Vi stannade säkert nästan 2 timmar och det behövdes då vi hade samma väg tillbaka till Entré Syd. Dock tog vi vägen via Slottdalen tillbaka.


           


Bosse var så duktig hela tiden! Dock drog han på ganska mycket då vännerna gick framför. Men att låta dem gå bakom gick inte heller då han hela tiden skulle stanna framför mig då för att kolla att alla var med... vilket bara resulterade i att jag snubblade.

Efter detta tog vi bilarna till Skuleberget och knallade upp för slalombacken där målet var. Heja i mål alla tappra löpare och njöt av utsikten. Den där slalombacken var förresten den jävligaste backen jag någonsin gått i... 27 minuter tog det exakt!


       


Tack Höga kusten för en fantastisk dag!


På väg ner från backen...


 

Av Johanna - 1 september 2016 08:29

Sista heldagen, bättre väder och till och med lite sol - men vad det blåste! Gissade att det skulle blåsa på riktigt ordentligt även uppe på högre höjd, det var bara att bita ihop, idag skulle vi till Norge och ta oss upp på Båthusberget! Åt min grötfrukost, såg till att Bosse fick i sig mat och vätska och packade för avfärd. Hade läst i diverse broschyrer och på hemsidor att man skulle köra mot Elgå för att sen stanna och parkera vid Djupsjövollen. Inte så svårt va? Sträckan skulle vara ungefär 15 km från Grövelsjön med bil.

Humöret var i alla fall på topp då vädret var med mig! Bosse fick dragselen att ha på sig istället då jag såg att han fått lite skavsår från den andra selen från gårdagens tur. Startade bilen och höll koll på kilometervisaren så att jag inte skulle missa parkeringen. Riksgränsen passerades utan bekymmer, fick ingen möjlighet att visa upp några pass här inte.


 


Stannade efter ca 10 km då jag på höger sida såg en parkering och en grupp traillöpare som var på väg att ta sig ut i vildmarken. Tänkte om jag redan var framme? Frågade en av ledarna, som för övrigt var norsk, och fick veta att jag hade en bit kvar, skulle svänga vänster mot Elgå och sen hålla utkik efter en stor parkeringsplats på min vänstra sida och kom jag fram till en sjö hade jag åkt för långt. Visserligen har jag svårt att förstå både danska och norska men jag tyckte att han pratade väldigt tydligt. MEN det där med stor parkering på vänster sida fanns aldrig! Ingenstans kunde jag hitta en STOR parkering, bara några enstaka parkeringsfickor i min mening innan jag nådde sjön för typ 5:e gången! Jag körde fram och tillbaka mellan sjön och Elgå-skylten säkert fem gånger! Började misströsta... skulle det här göra att jag missade vandringen? Var var Djupsjövollen-skylten för i bövelen!!?? 

När jag för sista gången åkte tillbaka mot Grövelsjön igen, efter typ 40 minuters irrande, så såg jag en bil svänga in mot Elgå precis i korsningen och jag grep tag i ett sista halmstrå och vevade ner rutan. Kände nästan tårana bränna under ögonlocken av ilska blandat med uppgivenhet. Bilen såg min nervevade ruta (och kanske min desperata blick) och stannade - tack gode!! Inte mycket bilar här uppe inte. De två damerna i bilen var hemma i området och den ena pratade svenska! Tjohooo! Hon visste precis vart jag skulle och jag skulle följa efter dem. Tack tack tack!

Efter en kort tur stannar de vid den andra "parkeringsficka" (den större av dem) och berättar att här börjar stigen mot Båthusberget. Hon hade gjort den turen ett par gånger. Jag tackade så mycket och den gölliga damen bad mig ta det försiktigt och hålla i mig med tanke på blåsten. Ropade efter mig att ha en god tur! Ibland händer det att man träffar änglar! 

Parkera bilen och steg ur... förbannade broschyrer och hemsidor för att de tydligen har noll lokalkännedom! Räknade ut att jag åtminstone kört 20 km och skylten vid "parkeringsplatsen" talade om att detta var Båthussjöbua! Den norske traillöparen kunde jag ju inte bli arg på, i hans värld var denna lilla parkeringsficka kanske en stor parkering? Allting är relativt...


 


Hur som helst så var leden inte uppmärkt på något sätt men ändå mycket enkel att följa då den var väl upptrampad och synlig. Redan när vi gått några tiotal meter kunde vi se Båthusberget.


 


Turen är beskriven som en heldagstur tur och retur på ca 10 km och man börjar med att gå upp i dalen på södra sidan om berget om jag förstått det hela rätt. Sen kan man gå upp ända till toppen när man rundar berget på västra sidan. Men det gjorde jag aldrig, kände mig alldeles för ensam... tänk om jag ramlade eller gjorde mig illa... det var verkligen dött på människor där uppe. Dessutom blåste det ju sjukt mycket!


Ganska snart får vi följe av ett gäng renar! De är så nära och jag hörde dem inte ens komma! Häftig upplevelse. Bosse blir helt galen! Han som inte brukar bry sig om andra djur alls på det sättet ska absolut fram till renarna och drar omkull mig! Jagblir så ARG på honom! Slår mig blå på skenbenen och bara skriker rakt ut... tur att vi var ensamma där ute i skogen!



 

 


Bosse fortsätter spana efter renarna och bryr sig INTE om mina svordomar...


 


Efter ett tag viker stigen av mot två olika håll... men what!? Hur ska jag nu veta vilken stig vi ska ta? Jo, vänta det sitter en skylt på trädet! En väldigt informativ skylt...


   


På riktigt!? Är det här norsk humor? Aja, bara att chansa, tar den högra leden. Upptäcker efter en stund att den inte var rätt. Går tillbaka och tar den vänstra istället. Lite extra motion har väl aldrig skadat.

Sen börjar det bli lite stigning och man får känna att man lever igen. Skön mjölksyra i benen och blåsten tilltar ju högre upp vi kommer.



 
 

 


Uppe!!



 

Väl uppe i dalen blåser det på rejält men utsikten är riktigt fin! Vi knatar på vidare i blåste och kommer till slut fram till sjön. Hade det varit en varmare dag hade man säkert kunnat doppa sig!


   
 

Hittade en lite grop och lä. Det började regna lite smått men det gick över efter en kort stund. Bannade mig själv ännu en gång över att jag glömde ta med Bosses täcke. Åt min lunch, läste lite och funderade över varför heldagsturer i mina ögon var mer som halvdagsturer? Kan det vara så att jag går för fort och inte hinner stanna upp och njuta tillräckligt? Eller utgår man från vandrare med något sämre förutsättningar? Jag har ju förvisso diskbråck så jag har väl inte de bästa förutsättningarna heller? Skulle vilja förstå detta... i mina ögon är Båthusberget en halvdagstur. Fast så klart... om man stannar en timme för lunch, kanske en timme för mellis någonstans så blir det ju en längre tur... i tid i alla fall.


 


Aja, det var dags att packa ihop och röra sig tillbaka. På vägen tillbaka innan det gick nerför igen såg vi några fler renar på avstånd. De är så fina! Bosse satt länge och tittade efter dem...


         


Nere igen hade vi fortfarande inte sett en enda människa, däremot en söt padda... eller groda? Bosse var mycket intresserad...



Framme vid bilen igen såg jag att där plötsligt stod fyra bilar till. Men var fanns människorna... jag hade då inte mött någon? Konstigt. Kanske det fanns nåt spännande på den där stigen som vek av till höger ändå? Nöjd över turen satte jag mig i bilen och vi åkte tillbaka mot Grövelsjön. Såg några till renar... norska renar som jag ropade hejdå till!


 


Tillbaka i Grövelsjön hade jag massor av krafter kvar och solen kom fram mer och mer så en till kortare tur var väl på sin plats? Hade hört att Silverfallet skulle vara en mysig plats.

Startade från Sjöstugan i Grövelsjön. Sträckan skulle vara ca 6 km tur och retur så det var ju precis lagom. Första biten var spångad för att sedan övergå till vältrampad stig. Träffade på fleravandrare med hundar och man såg att detta var en populär tur. Solen sken emellan molnen till och från och spontant kändes den här turen som den bästa hittills! Hur påverkad av vädret blir man egentligen?


     


Grövelsjön bakom mig efter första stigningen:


 


Vi knatar på....


     


Börjar närma oss....


       


Framme vid Silverfallet... mysigt!


           


Bosse dricker lite vatten innan vi går vidare mot Olåns vindskydd. Framme vid vindskyddet ångrar jag att jag inte tagit med nåt att grilla. Hade varit supermysigt ju! Får bli en annan gång om jag besöker Grövelsjön igen. Dricker i alla fall en varma koppen innan vi drar vidare.


       


Vi går vidare mot Grövelsjön igen härifrån och bara njuter av solen som nu värmer våra ryggar. Bosse kämpar på och har nog fått sig riktigt bra träning av allt gående i kuperad terräng!



 
 

Vi stannar upp och vilar fötterna och njuter av utsikten...


       


Snart framme...



Framme vid vid sjöstugan och Grövelsjön...


 


I stugan väntar vila... och det gör vi, i solen på verandan först och sedan framför brasan inomhus och bara smälter helgens intryck!


     


Bosse trött...



 

   


Så här i efterhand så borde jag bytt dag på Båthusberget och Storvätteshågna... eller kanske till och med stannat inomhus när det var regn och dimma - finns ju ingen mening med att göra en topptur i dimma, poängen är ju att se utsikten liksom!? Man hade eventuellt kunnat ta en kort halvdagstur i närheten av Grövelsjön? En annan sak jag MÅSTE lära mig är att läsa karta och kompass! Det är ju bara pinsamt! Tredje och kanske viktigaste lärdomen... frystorkad mat smakar gott under en tur... men INTE i stugan på kvällen! Ta med alternativ mat!!


Nöjda över dagarna i Grövelsjön packar vi ihop allt söndag morgon och reser våra 6,5 timme tillbaka mot Norrtälje. Bosse tittar inte upp i sin bur en enda gång! Han sover hela vägen hem... tack Grövelsjön!


Nästa utmaning blir Höga Kusten kommande helg! Där har jag bara sprungit/snabbvandrat en gång men denna gång blir det att heja på de andra deltagarna i Höga kusten trail och själv vandra med Bosse under tiden. Håller tummarna för fint väder!

Vad är det för blogg?


Om livet med en staffe. Här kommer jag berätta om alla våra äventyr med familj och hund och alla de aktiviteter som Bosse och jag är med om. Bosse är en Staffordshire Bullterrier som bor tillsammans med mig, min sambo och våra barn i Norrtälje.

Senaste inläggen

Kategorier

Lämna ett tassavtryck!

Något på hjärtat?

3 besvarade frågor

Vad letar du efter?

Arkivet

Datum och sånt

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017
>>>

Sidor Bosse gillar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards