Då hade ännu en vecka passerat och det blev dags för lydnadskurs igen. För första gången hade jag börjat träna in "fot" med Bosse och han har faktiskt gjort lite framsteg i veckan. Paralellt har jag övat på våra egna kontaktövningar i koppel samt våra lyft upp och ner från bord och stenar så detta har gjort att vi fått ett jättebra språk mellan oss och en bättre kontakt.

På lydnadskursen igår kväll snöade det kraftigt så vi kunde inte vara på lydnadsplan utan höll oss på parkeringen. Det blev övningar som "fot" samt sitta kvar. Bosse skötte sig såååå bra! Jag hade honom till och med utan koppel under sättandet. Jag var såååå stolt över mitt lilla bus. Jag kan också säga att Bosse är den enda hanen tror jag och två av tikarna löper och fler lär ju göra det under kursen nu. En enda gång när jag tittade bort smet han för att slicka i sig lite kiss från löptik... med resultatet att han såg ut som en rabiessmittad hund. Med skummande fragda ur munnen kom han tillbaka och såg lite skamsen ut... mitt lilla äckel!   

Jag har tur att ha en hund som älskar köttbullar! Jag försöker nu dela varje köttbulle i minst 24 delar så att han inte blir en tjockis på köpet. Han går ganska bra igång på den nya kampisen - mina gamla sönderrivna jeans. Tog ett jeansben, rev sönder, gjorde knutar... uppskattades!

I veckan blir det att träna på mer följsamhet, fot, ingåendeövningar (att han alltid kommer till min vänstra sida) och så behöver vi träna extra på att han ska sitta kvar när människor kommer fram och pratar med mig. Han ska ju kunna sitta still även vid tandvisningen så...

En trött Bosse:

Jag har vetat ett tag att Danmark har ett förbud av vissa raser vilket är helt befängt och verkningslöst då det inte är hundarna utan hundägarna som alltid bär ansvaret för olyckor. Idag läste jag ett inlägg på facebook som jag vill dela med mig av och uppmana er läsare till att ta till er och försöka sprida. Jag kunde inte annat än gråta och bestämmamig för att göra något. Detta är mitt första "något" och mer kommer. Jag kan inte godta detta, vilket jag gör om jag blundar. Mina ord är överflödiga efter dessa:

 PRINSESSEN med ett ♥ av guld blev slagen, räddad & sviken
- Var hennes vittne, dela och sprid hennes historia!
(danska hundlagen)
...
Fina rara Prinsessen hade ett hjärta av guld. Hon hade olyckan att hamna i händerna på en missbrukare som bara såg henne som en sak att sparka och slå på. Den snälla hunden förstod inte vad hon gjorde för fel. Slagen gjorde ont. Hon blev så ledsen men skulle hade aldrig en tanke på att försvara sig. Istället försökte hon ännu mer att vara till lags och göra allt bra igen. Hennes viftande svans och förlåtpussar möttes av hånskratt, och ännu mer smärta. Det fanns inte en plats eller en stund där hon kunde vara trygg. Inte ett ögonblick av något gott. Ändå var Prinsessen full av ljus, och av kärlek.

En dag såg en civilpolis Prinsessens ägare, en påverkad kvinna, stå på gatan och gång på gång sparka den hopkrupna hunden i huvudet med sina spetsiga stövlar. Polisen ingrep och omhändertog den rädda ledsna hundflickan direkt.

När hon kom till Dyrevärnets pensionat som förvarar omhändertagna hundar blev personalen fullständigt betagna. Trots att de dagligen träffar underbara fina och goa hundar var Prinsessen alldeles unik. Trots hjärnskakning och ögon som var blodröda av de hårda sparkarna lyste hela hunden av kärlek..

När all denna kärlek för första gången i hennes liv blev besvarad visste glädjen inga gränser. Hon hoppade, skuttade och framförallt pussade precis alla hon mötte. Ingen slog henne. Ingen mötte hennes pussar med slag & hån. På nätterna sov hon tryggt och behövde inte vakna av skämmande ljud eller sparkar mot hennes försvarslösa kropp.

Prinsessens liv hade blivit en solskenshistoria. Hon älskade alla. Mot de andra hundarna på pensionatet var hon lika omtänksam och snäll som mot personalen. När någon hund var ledsen och rädd så försökte Prinsessen alltid trösta. Ibland låg hon bara tillsammans med den ledsna hunden, och försökte ge trygghet med sin närvaro, Eller så viftade hon på hela kroppen och överöste den andra med uppmuntrande pussar. När en vän flyttade från pensionatet för att åka till sitt för alltid hem tittade Prinsessen så längtansfullt. Hon visste att det var något bra som skulle hända. Det var förväntan i luften och alla var glada.

I tre månader var hon på pensionatet. En dag förbyttes den glada stämningen. Personalen fortsatte att överösa henne med kärlek men Prinsessen kände att något var fel. De var oroliga och pratade med stressade röster. De tittade på henne med sorg i ögonen. Hon förstod inte. Men hon litade på dem. Hon visste att hon var trygg, och var så tacksam för att hennes kärlek äntligen var välkommen.

Personalen på pensionatet var ledsna för att polisen, som ansåg att Prinsessen var en förbjuden ras, hade beslutat att hon skulle dö. Allt enligt den danska hundlagen som säger att hundar av 13 olika raser eller blandningar med dem inte får finnas.
Polisen kunde valt att utgå ifrån att Prinsessen fötts innan lagen kom till (och därför fick leva med munkorgs- och koppeltvång). De kunde också ha avstått från att sätta en rasstämpel på henne, ingen kunde ju faktiskt veta hennes bakgrund. Men de hade bestämt sig.

En individ som hade ett hjärta av guld, som älskade alla och som var nöjd så länge någon tog emot hennes kärlek – fick inte finnas på grund av sina gener.

Missbrukaren som haft Prinsessen insisterade på att få vara med när Prinsessen skulle dö. Hon ville vara säker på att hon förintades. Det finns godhet i världen och ibland möts den av ren ondska.

Prinsessen fick aldrig bli den som kände att i dag gällde glädjen och den förväntningsfulla stämningen henne. Hon fick aldrig viftande, studsande och lysande av glädje gå ut genom grinden tillsammans med stolta människorföräldrar som ville älska henne för alltid. Människorna fanns, många, många av dem. Från hela Danmark och från Tyskland kom erbjudanden om underbara hem för Prinsessen.

Dyrevärnet gjorde allt de kunde för att beveka polisen. De berättade att de aldrig mött en så fin individ som Prinsessen. Att hon var så snäll att det var ofattbart. Att hon skulle bli världens underbaraste familjemedlem och så innerligt förtjänade att få den chansen efter ett liv i mörker och smärta.

Obevekligt stod polisen fast vid sitt beslut. Snälla och alltigenom goda Prinsessen skulle dö. Solskenshstorien slutade i sorg. Personalen grät och fortsatte in i det sista att försöka allt.

På bilden vilar Prinsessen i en soffa. Hon hade precis fått en extra timme att leva och man hoppades så att något skulle ändras i sista minuten. Men det gjorde de inte.

In i det sista gav hunden med världens största hjärta sin kärlek till dem omkring sig. Hon ville så förtvivlat gärna trösta de ledsna människorna. Hon buffade och krumbuktade sig. Mjukt pussade hon tårvåta ansikten. Hon försökte att lägga sig tätt intill och visa att hon fanns där. Personalen visste att det inte var så länge till och de kände alla hur något inom dem gick sönder för alltid.

Telefonen ringde aldrig. Inget nytt beslut kom. Klockan slog. Man gick med Prinsessen, inte mot utgången och glada väntande människor, utan mot ett rum med en injektion för att stoppa hennes trofasta hjärta.

Försiktigt viftade Prinsessen på svansen. Hon kände att allt var så annorlunda och konstigt. Men hon var hos dem hon litade på. När hon såg veterinären blev hon glad och ville pussa honom. Han hade varit så snäll mot henne när hon hade ont. För sista gången viftade en glad svans mot bordet när Prinsessen låg på bordet. Hon dog full av tillit.

Den danska hundlagen, nitiskt tillämpad av den danska polisen och påhejad av okunniga människor fulla av fördomar dödade en sällsynt fin individ som i sitt liv bara skulle ha fortsatt att sprida ljus omkring sig.

Prinsessens död väckte ramaskri över hela Danmark. Men hundlagen finns kvar och trots att den är hårt kritiserad och leder till tragedier varje dag låter danska myndigheter dödandet fortsätta i rasande fart. Sveket mot Prinsessen och mot de två hundar som varje dag liksom hon offras på hundlagens altare är oförlåtligt.

Det gör ont att skriva berättelserna om de oskyldiga hundarna som dör, försvarslösa inför den makt som utövas av danska staten. Ingen av de fruktansvärda berättelserna har dock gjort mer ont än Prisessens. Det är som att hennes kärlek och ljuset hon förde med sig hade sån kraft att det lyser igenom även när vi hör människor berätta om henne. Det som gör så ont är att hon inte finns mer. Vi kan inte rädda henne. Det enda vi kan göra är att vara hennes vittnen och se till att världen får höra vad som pågår i Danmark. Vi hoppas fler än någonsin hjälper till med det.

Snälla, ta en liten stund och se filmen om Prinsessen:
http://www.youtube.com/watch?v=A6f9um9UtaQ

En lag som den danska hundlagen borde inte ha kunnat antas i ett civiliserat rättssamhälle. Men den gjorde det i Danmark och samma sak kan hända här om okunniga och populistiska krafter får verka fritt.

Kattjouren tänker göra allt för att stoppa den danska hundlagen.

VI BEHÖVER DIN HJÄLP

Här följer 5 saker du kan göra:

1. Hjälp oss sprida info om vad som händer i Danmark. Dela inlägget och anmäl dig till vårt stödnätverk mot hundlagen. Skicka ett mail till Maya@Kattjouren.nu. Vill du finnas med i nätverket så behöver du bara skriva ”Mot hundlagen” i ämnesraden. Vill du hjälpa till med något t.ex översättning av texter (engelska/svenska/danska/tyska), opinionsbildning (kontakta media/poitiker/företag), skapa material (filmer, tryckt material mm) eller har förslag/synpunkter så skriv några rader om det.

2. Vi rekommenderar alla att gå med i Lars Bo Lomholts stödgrupp här på FB. Han är polismannen som fritog hunden Thor och blev talesman för motståndet mot hundlagen.
http://www.facebook.com/groups/161470557334742/?fref=ts

3. Spendera inte dina pengar i Danmark. Rösta med plånboken och berätta för Danmark att du inte vill åka dit så länge de dödar hundar som Prinsessen. Berätta det för Danmarks officiella turistorganisation och danska ambassaden i Stockholm. Lägg info@visitdenmark.se, stoamb@um.dk i adressraden. I mailet kan du t.ex skriva att du inte kommer att besöka Danmark och lägga pengar på restaurangbesök, semester, shopping, nöjen eller affärer så länge landet har en grundlös och ineffektiv hundlag som diskriminerar hundraser och dömer hundar till döden p.g.a bagateller. Uppmana turistorganisationen att föra detta vidare till danska myndigheter och berätta att du kommer att sprida informationen om vad som pågår till alla du känner. Har du ett stort, nätverk, ett känt namn eller kanske ett arbete som gör att du kan påverka mycket – berätta det för turistorganisationen och ambassaden.

4. Skriv på listan för att uppmana justitieminister Morten Bodskov att omedelbart stoppa avlivningarna http://www.skrivunder.net/stop_alle_aflivninger_nu_hr_justitsminister

5. Maila ansvarig minister, födevareminister Mette Gjerskov på fvm@fvm.dk och berätta vad du tycker om hundlagen samt om hennes ställningstagande att inte stoppa dödandet av hundar trots den massiva kritiken mot lagen och de tragedier den leder till. Mette Gjerskov är en av hundlagens största förespråkare och har offentligt ironiserat över att det finns människor som ser sina hundar som familjemedlemmar...


PS. Nedan finner du viktig info först om bullhundar och sedan om den danska hundlagen. Läs även om vår policy för kommentarer (allra längst ned).

……………….


OM BULLHUNDAR
Prinsessen såg ut som en bullhund men ingen vet något om hennes bakgrund. Vad det gäller bullhundar så utmärks de om något av att de är väldigt glada med en människovänlighet utöver det vanliga. De är på ingen sätt överrepresenterade i statistiken när det gäller hundbett. Det finns helt enkelt ingen koppling mellan dem och en större ”farlighet” än hos andra hundar.

Okunniga människor omtalar bullhundars egenskaper som driv, envishet och fallenheten för att dra och hålla som bevis för någon särskild farlighet. Detta är naturligtvis ologiskt. Bullhundar, pitbulls, amstaff, bulldogg m.fl har haft dessa egenskaper i mer än 100 år, så länge raserna har funnits. De har haft sina rasegenskaper samtidigt som de varit uppskattade och älskade familjehundar. De har haft sina egenskaper och inte ansetts som det minsta farliga än andra. Allt medan andra hundraser har hängts ut och påståtts ha speciella anatomiska eller psykiska defekter som skulle göra dem särskilt farliga. Dobermann hade en alltför liten hjärna och fungerade därför som en mer eller mindre mekanisk mördarmaskin. Blodhundarna som i dag anses som fulsöta och charmiga, utmålades som frutansvärda monster som törstade efter mänskligt blod. Törsten var så stark att de outtröttligt sökte sitt byte tills de kunde tillfredställa den. Att använda egenskaper för att förutsäga att en komplex individ skulle vara farlig är pseudovetenskap och oförsvarligt.

Kanske är detta svårt att smälta för den som svalt lögnerna och propagandan i media om att dessa hundar t.ex har fler tänder än andra, aldrig släpper greppet när de bitit (käkar som låser sig), eller blir vansinnigt arga på ett sätt som andra hundar inte blir. Till dig som tror på dessa lögner. Läs ”The pitbull placebo” av Karen Delise, National Canine Research Council (länk till boken som pdf nedan).

Boken ger dig kunskap som gör att du genomskådar populistiska politiker eller sensationslystna medier - och med en djup känsla av skam över vad vi som människor gör mot de här oskyldiga individerna.

Problemet kring hundars farlighet är ett problem som handlar om människors farlighet. Åtgärder som riktar sig mot en särskild ras gör absolut ingenting för att lösa problemet. Tvärtom orsakar sådana åtgärder ett mångdubbelt lidande. De hundar som drabbas av t.ex ett rasförbud blir offer, tillsammans med sina familjer, de hundar som tar över rollen som ”farliga” blir nya offer för olämpliga hundägare, och människor och djur som drabbas av omdömeslösa hundägare fortsätter att drabbas precis lika ofta som tidigare.

Det finns som sagt ingenting som kopplar vissa raser till en större farlighet än andra. Och det finns inte heller ett enda exempel på att ett förbud mot en viss hundras haft någon positiv effekt eller minskat antalet skador. Tvärtom kan man på alla platser där förbud införts konstatera att hundar dödas i tusental medan hundbetten förekommer lika ofta som innan. Av den anledningen har både Nederländerna och Italien avskaffat de rasförbud de haft i många år.

Förra året gick amerikanska advokatsamfundet, med sina 400 000 medlemmar kanske världens största organisation i sitt slag, ut med ett tydligt ställningstagande. På grundval av alla undersökningar och fakta så uppmanar de alla stater att ta bort all lagstiftning som har utgångspunkt i hundars ras. Istället anser de att lagstiftningen ska vara rasneutral och påverka till ansvarsfullt hundägaransvar samt ta sikte på beteende hos såväl ägare som hund. Lika självklart som det är att den lagstiftning som Danmark infört är ett uttryck för en skrämmande okunskap.

Hundar som Prinsessen kommer att fortsätta att dö tills den danska regeringen tar sitt förnuft tillfånga.

Länk till boken ”The pitbull placebo” som pdf. Läs den och sprid kunskapen som vaccinerar mot rashetsen:
http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q&esrc=s&source=web&cd=1&ved=0CDIQFjAA&url=http%3A%2F%2Fnationalcanineresearchcouncil.com%2Fuploaded_files%2Fpublications%2F230603563_Pit%2520Bull%2520Placebo.pdf&ei=YepWUcPeG6iF4ASsv4HQCg&usg=AFQjCNEcKI0jKXTkGVe78NZyDQ-s9Z4B4w&sig2=CeRTyXbmfb8EyD-k7rY21A&bvm=bv.44442042%2Cd.bGE


OM DEN DANSKA HUNDLAGEN

Innehåll
Hundlagen infördes 2010 och det med retroaktiv verkan. Hundar födda tre månader innan lagen började gälla skulle också dödas. De hundar som var födda fick leva under förutsättning att de i fortsättningen alltid hölls kopplade och med munkorg.

En av lagens många märkliga egenskaper är den ur rättssäkerhetssynpunkt helt oacceptabla regeln om omvänd bevisbörda. I vanliga fall ska staten bevisa (genom åklagaren) att det de påstår är sant. Ifråga om en hund som påstås vara av en förbjuden ras (baserat på vad polisen tycker när de tittar på hunden) så är det ägaren som ska bevisa att hunden INTE är en förbjuden ras. Naturligtvis är det ofta pratiskt omöjligt att bevisa en sådan sak.

I övrigt är det polisen som efter eget skön bedömer allt som har med lagen att göra. Det finns ingen möjlighet att få professionell bedömning av något slag. Polisen behandlar också överklaganden över sina egna avlivningsbeslut. Lagen tar bort människors rättssäkerhet, bryter enligt vår uppfattning mot den grundläggande EU-principen om fri rörlighet för varor, samt dödar oskyldiga individer i en rasande tak.

Bakgrund
Hundlagen kom till för att populistiska politiker utnyttjade fördomar som saknar saklig grund. Det finns dokumentation som visar just detta, att den danska lagen brutit med traditionen att basera politiska beslut på objektiva fakta istället för på fördomar och känslor (se t.ex Kampan om hundene – en analys av hundeloven, av Cecile Thorslund).

I den polisrapport som var en viktig utgångspunkt för lagen kan man läsa att ”Muskelhundar ägs av invandrare och andra med låg självkänsla som behöver hundarna för att kompensera för sina potensproblem”.

I samma rapport baserar man uppskattningen av antal bullhundar på en undersökning som gått till på följande sätt. Man gick ut i ett av Danmarks värsta problemområden en dag och kollade hur många bullhundar man träffade på som inte var registrerade i hundregistret. Det var bara 25 % av dem som var registrerade. Inte en förvånande andel i ett område med stora sociala problem. Förvånande är dock att man sedan räknar ut hur många bullhundar det finns i landet genom att multiplicera antalet registrerade bullhundar i hundregistret med 4.

Samtliga av hundlagens slutsatser har dragits på samma ologiska sätt. I det danska betänkandet om farliga hundar från 2009 uttalades att det på grundval av internationella studier och erfarenheter inte går att förutsäga en hunds farlighet beroende på ras. Danska experter som fungerade som rådgivande i samband med lagstiftningen rekommenderade inte ett rasförbud. Man införde det ändå eftersom ”det viktiga inte är statistiken utan om människor känner sig rädda.”

(kopierat från kattjouren)

Prinsessan 

Apropå bristen på rastgårdar i Norrtälje började jag fundera över om och hur mycket efterfrågan det kan finnas på det. Det är ju oftast bara några få som gör sin röst hörd och dessa kan ibland låta mer än vad det egentligen finns fog för. Så jag passade på att gå in på jordbruksverket och se över lite siffror. Statistiska Centralbyrån är också en bra sida om man vill veta lite mer om just sin kommun.

Det visar sig att i Norrtälje Kommun har vi nästan 5000 hundägare (4822st) som tillsammans äger 7035 registrerade hundar! Norrtälje Kommun har i nuläget 56 634 invånare. På sommaren utökas invånarantalet till ca 150 000 invånare med alla sommargäster. Ja, de har också hundar! Men om vi nu endast inriktar oss på våra egna invånare MED hund så kan jag berätta att 8,5 % av alla Norrtälje Kommuns invånare äger en eller flera hundar.

Tittar vi på vilka raser som är populärast i kommunen så ligger blandras på topp och efter det i fallande skala schäfer, labrador, golden retriver, jack russel.... och de flesta hundar verkar heta MOLLY!   

MEN om det nu är så att nästan 5000 invånare i kommunen äger hund så tror jag att många av dessa skulle uppskatta en rastgård i stan. Så det är inte bara några få som gör sig hörda, det finns några till som också VILL men kanske inte orkar bråka om saken av olika skäl. Främsta skälet kan vara att många av våra kommuninvånare bort utanför stadskärnan och på så sätt ändå har möjlighet att ha sina hundar lösa? Jag skulle vilja ha statistik på hur många hundägare vi har i stadskärnan.

En sak som slog mig när jag senast i mars reste genom Europa till Birmingham tillsammans med andra hundägare och alla våra hundar, var att vi under sträckan hela tiden letade efter bra rastställen. EN gång i Holland råkade vi på en liten rastgård för hundar precis utanför ett café. Plötsligt på några sekunder var den fylld av 10-talet hundar... invånarna i den lilla byn hade hakan i marken... var kom alla hundar ifrån helt plötsligt! Det måste ha varit en rolig syn! Detta får mig att tänka på alla Norrtäljes utländska turister som kommer med båt till hamnen - Många båtägare har hund, det hör liksom till. Att då hitta en rastgård i stan är helt klart en positiv överaskning och ger ett mervärde för Norrtälje som turiststad. Vi är väl fortfarande ett turistmål?

Drömmen är en stor inhägnad rastgård men lite skuggpartier, större stenblock, stockar för hundarna att hoppa hinder över, några sittplatser i solen, hållare för bajspåsar och en papperskorg, ett hundfik i närheten och trevliga hundar med ansvarsfulla hundägare som hjälps åt att hålla rastgården i fint skick. Drömma är gratis brukar min låtsaspappa säga... ja, de är gratis och de kan uppfyllas om man verkligen VILL och TROR på dem. Tills dess kommer här en lista på de rastgårdar JAG gillar i Stockholm:

• Hundarnas Ö på Drottningholm - bästa och största jag besökt!
• Hundrastgård Skarpnäck (byggs även en stor i Hellas, vet inte om den är klar)
• Vasaparken har en mindre rastgård
• På Gärdet får man gå med hunden lös - stora fält att springa av sig på, men se upp var du sätter fötterna. Stockholmarna är dåliga på att plocka upp efter sina hundar!
• Nära Enskedehallen finns en söt rastgård som är värt ett besök om man är i närheten.

Här är en bra sida för den som vill besöka Stockholm med hund - rastgårdar, caféer och aktiviteter:

http://www.hundvanliga-stockholm.se/index.php/tag/hundrastgard-i-stockholm/

Äntligen en riktigt lång promenad genom skog, det börjar bli marmark men lite snö i skorna fick jag leva med ikväll ändå. Bosse är som lyckligast lös i skogen! Han tokspringer mellan alla dofter och bara njuter! Passade på att ta skogspromenaden ut mor brukshundsplan för att träna in dofterna där lite till. Tog med mig en kampis (kampleksak) och lite gottis. Framme på plan så fattade Bosse galoppen... det är ju här alltr kul händer!    Han tog spontant kontakt med mig på plan för att fråga vad för kul vi skulle hitta på... bra början tycker jag! Körde lite kontaktövningar och lekte med kampisen, utnyttjade sen den till att få honom att prova hoppa över ett hinder... han har ju inte hoppat över sådana hinder förut (bara fönsterkarmar och sånt).    Så jag satte honom på ena sidan, gick runt själv till den andra sidan och väntade en kort stund innan jag ropade "hopp" och visade honom till mig... det funkade på FÖRSTA försöket! Blev så ställd att jag nästan glömde belöna honom... med kampisen så klart! Körde några gånger till... och ingen tvekan... han måste ha smygtränat tänkte jag... haha! Helt spontant ville han upp på balanshindret igen också... min tokstolle! Den här hunden ser jag fram emot att träna med!

På vägen hem gick vi igenom industriområdet och passade på att fortsätta träna koppelgående (vilket går sjukt bra) samt det där med att låta mig handskas med honom gällande lyft. Lyfte honom upp och ner för en sån där sand- eller gruslåda och bar omkring på han lite. Människor som ser oss måste ju tro att man är sjuk i hela huvudet... nä, jag är ju bara en CRAZY DOG LADY! Moahahahaaa!   

Här lite foton på sötnosen som älskar sin nya träningsplan! (Glöm inte att klicka på bilderna för att förstora dem)

Passade på att ta en sväng till bruksplan ikväll med Bosse. Tänkte att om jag drar dit med han några kvällar innan nästa träningstillfälle så har han möjlighet att bekanta sig, lukta och framförallt leka där innan. Detta hoppas jag kan påskynda att han blir mer avslappnad och förknippar planen med något roligt. Det var tomt på ekipage så jag släppte honom lös. Vi lekte med kamptrasan, körde lite inkallning och bara va. De har en del agilityhinder på plats. När vi går nära balanshindret så hinner jag bara peka på det och Bosse far upp som ett skott! Den är ju typ 1,5 meter hög så jag blir ju lite orolig, men Bosse tar det med ro. Han knallar över och sprintar sista metern nedför, haha! Jag har då aldrig sagt att jag har en feg hund! En gång hoppade han ut från ett fönster, tur att det var på första våningen. Han är modig... och kanske lite puckad? Nu ska jag träna "ryggsäcken" en stund. Hej hej!

Jag hade ju ingen som kunde fotografera mig i ringen på Cruft´s och var mycket besviken på detta, det hade varit roligt att ha något foto i alla fall. Så jag har letat som en galning på nätet och idag hittade jag tre foton på ett forum för bullhundar! Kvaliten är usel och Bosse ser ut som att han bara vill hem... men det är ju bildbevis på att jag ens var där! SUPERGLAD!   Så här kommer de jag hittat hittills:

Ännu en dag med fantastiskt väder! Vad passar inte bättre än en promenad i solen? Bosse berättar om dagens promenad till Färsna:

Jag tittade länge ut genom fönstret i morse... tyckte att de andra djuren (fåglarna) verkade ha så mycket roligare än jag själv. Efter mycket övertalande så gick matte till slut med på att ta med mig ut. Jag brukar övertala matte genom att förfölja henne inomhus och titta på henne länge i ögonen. Jag tror att hon kan läsa tankar. Hon plockade till och med en kampleksak och godis, det betyder oftast att vi ska vara borta länge! Väl ute förstod jag snabbt att vi inte alls skulle promenera vår vanliga väg då matte med raska ben gick mot skogen som ligger ännu längre bort från fängelsemurarna. Jippiieee! Plötsligt släpper hon mig lös! Jag ser bara ett oändligt långt, stort fält av snö och rusar runt runt runt för att sträcka mina leder och muskler så mycket det bara går! Så roligt OCH skönt! Matte ropar på mig och jag kommer snabbt tillbaka, hon har säkert något gott att ge mig. Nä, blev inget att äta men hon vill LEKA! Tjohoooo! Sol, utan koppel OCH lek - hur bra får den här dagen bli!!! Vi drar åt varsitt håll i leksaken. Jag har lärt mig att jag måste släppa när matte säger "loss" så det är jag duktig på... annars får jag inte leka mer. Nu har matte hittat på en ny regel, jag måste titta matte i ögonen (ibland JÄTTELÄNGE) innan hon säger "ja!"... först då får jag dra i leksaken igen. Det är så roligt så jag brukar låta matte bestämma reglerna... oftast i alla fall.

När vi promenerat och lekt en stund så tar matte fram sin makapär som hon ofta vill hålla framför mig. Den är jättetråkig för jag måste sitta stilla jättelänge medan hon sätter makapären framför sig och säger "stanna" eller "stilla". Sen är hon nöjd efter en stund. Men det är såååå tråkigt. Matte säger att hon vill ta fina bilder... men jag tycker allt är fint redan.

Efter en stund tar matte på mig kopplet igen. Jag har blivit mycket bättre i kopplet säger matte. Förut fick jag hela tiden visa matte vilken väg vi skulle ta men nu låter jag henne bestämma. Det verkar som att hon kan vägen nu. Vi kommer fram till ett ställe med MASSOR av lukter! Det luktar så GOTT! Jag får hälsa på alla djuren som finns där. Korna är nyfikna på mig med och kommer fram för att säga hej, de verkar snälla. Fåren är läskiga, de har något konstigt på huvudet. De kanske har gjort sig illa på något? Hönsen är lite tråkiga och lukar inte så gott. Inne hos grisarna luktar det starkt och de är ganska tråkiga, säger inte ens hej. Jag går jättefint i kopplet igen säger matte. Jag förstår nu att det betyder: "Nu hittar jag, hit ska vi". Det är så skönt att inte behöva visa henne vägen hela tiden, jag tror att hon fått bättre lokalsinne nu.

När vi går hemåt igen är jag jättetrött. Matte tycker att det är skönt i solen, hon stannar ofta och bara blundar mot solen. Jag har också provat det, det värmer på nosen och känns skönt. Väl hemma igen torkar matte av mina ben och min mage, hon säger att jag är en gris. Nä, grisar luktar jätteäckligt, jag luktar gott. Jag är en hund. Jag låter henne hållas. Hon tar en kopp kaffe och sätter sig på altanen i solen igen. Vad skönt, då kan jag lägga mig och sova på dörrmattan. Jag är så trött! Drömmer om matte som var glad hela promenaden, om fåren och kossorna. Det var roligt att leka. Jag tror det blir sommar snart.

(Glöm inte att klicka på bilderna för att se dem i större format)

Hemma hos mamma:

Melker & Bosse chillar

Och likaså jag och systerdotter