Härom kvällen när det var som mörkast och dessutom jävulskt kallt tog jag mig en långpromenad med Bosse ner mot stan. Vi har en stegtävling på jobbet så nu kunde inte ens bitande kyla hindra mig.
När vi närmar oss stan så ska vi precis passera ett gym. Utanför står en ung kille stilla väntandes på kanske en kompis, eller skjuts med tanke på sin benskada. Han stod lutandes mot kryckor på var sida om kroppen. Jag tänker inte så mycket på det utan fortsätter i min raska takt (det var askallt som jag sa tidigare). Jag stannar till av ett ryck bakåt då Bosse stannat och rest ragg ser jag. Han blänger på killen och tar till sitt mest övertygande stick-jag-hugger-dig-om-du-kommer-nära-skall. Vad jag skäms!
Men killen säger bara "oj då" och ser förvånad ut. Tacka vet jag ungdomar, änglar utan fördomar! Så jag sänker min skämskudde och frågar om Bosse får undersöka den konstiga kryckmannen. Killen säger snabbt "ja, om han inte biter mig" och ler. Tack igen du okända kille på kryckor som ställer upp i min hunduppfostran! Bosse har förstås redan börjat vifta på svans och rumpa så fort killen sa sitt första "oj" då han insåg att det var en människa som man kan pussa på... så han stretar redan mot killen med förhoppning om kärlek i form av klappar och pussar!
En kort hälsning, en längre förklaring om att Bosse aldrig mött någon på kryckor, ett stort tack och en rehabiliterad hund som inte längre diskriminerar handikappade (i alla fall inte dem på kryckor).